Herrklubbståget gick för ett halvt sekel sedan

HERRKLUBBAR Det har uppstått rätt höga vågor och starka emotioner beträffande debatten om herrklubbar. I huvudstaden finns fyra betydande herrklubbar: Börsklubben, Handelsgillet, Suomalainen klubi och Svenska klubben – en del av dem har ett mer eller mindre starkt språkligt inslag.

Dessa klubbar utgör etablerade rum för networking bland personer som är eller har varit aktiva i näringslivet. Inget ont i det – men varför lämna kvinnor på andra sidan staketet? Fokus har nu hamnat på Börsklubben och Handelsgillet – deras ursprungliga syfte har varit och är att främja näringslivet.

Samhällsstrukturen för drygt hundra år sedan var helt enkelt sådan att herrarna dominerade. Det bara var så att ”föreningarna i praktiken blev herrklubbar”. Om tolv börsbolag har kvinnlig vd och en fjärdedel av styrelseposterna i börsbolagen innehas av kvinnor är det kanske skäl att inse att herrklubbståget gick för ett halvt århundrade

sedan om föreningarnas syfte fortfarande är att främja näringslivet. Logiskt sett bör ju stadgarna ändras ifall man vill ändra på syftet.

Jag har i viss mån försökt följa med debatten som pågått, men kan inte erinra mig att jag skulle ha stött på ett enda godtagbart eller sakligt argument varför man inte skulle kunna välja in kvinnor som medlemmar i till exempel just Börsklubben eller Handelsgillet. Om ”de gamla skäggen” vill omge sig med endast herrar kan det ju ordnas verksamhet för de olika könen om det nu verkligen finns ett behov för det.

En eloge för styrelserna som strävar efter att följa med sin tid.

DEREK BREITENSTEIN

medlem i Handelsgillet sedan några år, Esbo

Google spolar svenskan

SPRåK Häromdagen när jag kollade upp en adress i Google Maps märkte jag till min förvåning att alla svenska gatunamn plötsligt försvunnit.

I Kottby – som jag som Kottbybo kollar först – har

endast den livligt trafikerade Forsbyvägen fått behålla sitt svenska namn, men inte Backasgatan, ännu livligare trafikerad. Lokvägen i Västra Böle finns också på svenska, men där tar det sen slut med svenskan – ja, och Lyckovägen förstås, vi är ju så lyckliga vi finlandssvenskar så att den finns enbart på svenska är förståeligt. I hela Kottby, med ett femtiotal vägnamn, finns alltså endast tre svenska namn; Gripvägen, Lyckovägen och Forsbyvägen, resten finns enbart på finska.

Adresser hittas nog med sina svenska gatunamn, men dessa finns som sagt inte utsatta, bara undantagsvis – kanske har förfinskaren slarvat? Och sen finns en massa ”googleöversättningar” av benämningar i det offentliga rummet, till exempel kalllas koloniträdgården i Vallgård ”Gemensam trädgård” och Folkpensionsanstaltens byggnad kallas ”Statskontor”. Och den svenska yrkeshögskolan Arcada har enbart ett engelskt namn.

Eller – kanske är det fråga om ”turistöversättningar”? De svenska namnen och benämningarna verkar mest finnas där för typiska mindre vetande svenska turister som inte har en aning om att Finland faktiskt är tvåspråkigt och varför. Men nej; svenska ambassaden heter på Google Maps enbart ”Ruotsin suurlähetystö”. Och Kommunikationsministeriet kallas ”Delstatskontor”, Gamla Kyrkans park ”Kommunal Park” och Johanneskyrkan ”Luthersk kyrka”!

I de södra stadsdelarna har man för övrigt inte slarvat; här är det enbart och utan undantag finska som gäller. Också här är kartan full av dessa googleöversättningar, uppenbart för svenska turister. Och stans alla öar har enbart finska exotiska namn. Och Fölisön har omdöpts till Mejlans. Och så vidare.

Bara på skoj kollar jag ännu Borgå som ju är en relativt tvåspråkig stad också i praktiken – man kan fortfarande alltid inleda på svenska; inte en enda svenskspråkig gata eller väg.

Jag skickade i slutet av mars en förfrågan till google.fi om varför de har lämnat bort de svenska gatunamnen. Tills vidare har jag inte fått något svar.

BERT BJARLAND Helsingfors