Jämställdhet

● Och så kom äntligen dagen då hela kontoret skulle prata jämställdhet. Med hjälp av externa experter skulle vi under två dagar lösa alla de jämställdhetsrelaterade problem som hade påtalats under de gångna åren. Förväntningarna var alltså skyhöga och på vägen till jobbet inser jag hur nervös jag är – nervös för att jag förblindad av tidigare besvikelser inte ska kunna lita på processen, och minst lika nervös för att jag skall dras med och förivra mig och sedan bli bottenlöst besviken när inget förändras.

Vi är ett femtiotal personer från ett trettiotal olika länder, från Fiji till Costa Rica, Zimbabwe till Nya Zeeland. Utgångspunkterna skiljer sig något enormt, och samtidigt inte alls.

● Den första dagen förlöper galant, säkert delvis på grund av att det är externa experter som ställer de svåra frågorna. Det är egentligen först när vi anonymt skall skriva ner våra funderingar på post-it-lappar som de stora skillnaderna kommer fram. Någon ifrågasätter varför vi ägnar två hela dagar åt jämställdhet, någon annan varför vi utgår från att alla kolleger delar en önskan om ökad jämställdhet, medan andra undrar varför de kvinnliga cheferna är så få och hur stora löneskillnaderna mellan männen och kvinnorna är.

Och som vanligt i jämställdhetsdebatter finns det de som genast hojtar att männen inte får förfördelas eller glömmas bort. Kollegan hänvisar till hur dåligt pojkarna klarar sig jämfört med flickorna i skolan – och blir genast tillrättavisad av en annan kollega som påpekar att just de goda betygen är undantaget som bekräftar regeln i och med att skolframgången inte avspeglas på arbetsmarknaden, i politiken eller i samhället i stort.

Diskussionerna är konstruktiva, men många ifrågasätter hur många av de problem som har identifierats som verkligen är genus- eller jämställdhetsrelaterade. Flera av diskussionerna har kretsat kring strukturella problem i organisationen och många menar att vad som prioriteras, hur vi planerar och vad resurserna används för inte har något att göra med jämställdhetsarbete. Vad de egentligen säger är att jämställdhet inte hör till de förändringar eller åtgärder som vi som organisation behöver.

● En delorsak är säkert att vi aldrig definierar vad mera jämställdhet skulle innebära i praktiken, också om flera av mina kolleger pedagogiskt försöker framhäva de positiva konsekvenserna av jämställdhet för män. Men för äkta och bestående förändring måste vi acceptera att det är just till synes icke-jämställdhetsrelaterade beslut om prioriteringar och resurser som avgör hur jämställd organisationen är. Alltså måste hela organisationen analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv för att vi skall kunna komma vidare. Att övertyga alla kolleger kommer att ta tid, men att det har budgeterats för den processen får mig ändå att känna mig försiktigt hoppfull.