Åbo Akademi uppdaterar sin historia
För den som vill minnas hur gammal problematik var som ny utgör historia fräsch läsning. Det gäller inte minst historien om Åbo Akademi, skriver Clas Zilliacus i sin recension av de två första volymerna av ÅA:s nya historik.
Åbo Akademi fyller hundra år i år och firar jubileet med en historik, den fjärde i ordningen. Varje kvartssekel har man uppdaterat sin historia. År 1993 utgavs hela fyra band, med allt från breda svep över hela universitetet ner till ämnesnivå. Nu tar man mått på det fulla seklet med två tematiska uppsatsantologier.
Senare under året utkommer en kronologiskt upplagd historik av Nils-Erik Villstrand, historieprofessor vid ÅA och under lång tid bas för hela historikprojektet. Tidigare, i höstas, utgavs Väggarna talar, en presentation av det imponerande bestånd av byggnader akademin förfogar över på olika orter. Boken inkorporerar och vidareför Akademiska gårdar, en husinventering från 1985, och dokumenterar ett tredjedels sekel av kraftig tillväxt.Högskolor
Niohundra sidor
Men nu alltså: två volymer, artikelsamlingar på sammanlagt niohundra sidor. Åbo Akademi och samhället (red. Anders Ahlbäck och Henry Nygård) ger perspektiv på växelverkan mellan samhällsförändring och universitet. Åbo Akademi och kunskapen (red. Laura Hollsten) består av djupdykningar i villkoren för skapandet av vetenskap. Den sobra grafiska utformningen är av Anders Carpelan och redaktör för det instruktiva bildmaterialet är Annette Landen.
Salomoniskt nog har man inte numrerat volymerna, överlappningar förekommer. Om höna eller ägg kom först får läsaren kläcka själv.
Femton författare har engagerats. Studierna är ett dussintal. Tematiskt och metodiskt är de inte minst i samhällsvolymen metodiskt högst varierande. Folkloristen Ulrika Wolf-Knuts – även akademikansler – tecknar med hjälp av frågelistor och intervjuer en bild av studenters knog under hundra år. Det är en skildring om vardagsslit, på vardagsspråk. Man får en bild av hur de studerandes akademiska liv under senare årtionden i allt högre grad både har inrättats som en förlängning av gymnasiet, och upplevs så. Att det högre lärosätet har blivit skola är på inget sätt unikt för ÅA.
Lärarutbildningens placering
Ett helt annat perspektiv på samma liv ger Kjell Herberts, som beskriver studenterna i ljuset av mångsidig statistik. Över 25 000 personer har sedan det första slutexamensåret 1923 kunnat bygga sig en karriär på en utbildning vid ÅA.
Henry Nygårds kapitel om språket och rummet har i fokus lärarutbildningens organisering och placering, en nu återaktualiserad finlandssvensk ödesfråga. Aktörernas mångfald och oenighet blir förkrossande tydlig. Regionala och lokala intressen, politiker och folkting ses i olika skeden övertrumfa akademins önskemål och uppfattningar om vetenskapens bästa. Det handlar både om strategi och taktik. Nygårds bärande bildspråk är lånat från spel- bordet och visst är det ruter i berättelsen.
Anders Ahlbäck skriver tänkvärt om akademins sista privata och första förstatligade årtionden, med 1981 som vändpunkt. Den senare perioden är också märkt av det tidiga nittiotalets ekonomiska kris. Hela högskoleväsendet gick varaktigt försvagat ur krisen, försvagat och av statsmakten dompterat.
Små och stora reformer
I Ahlbäcks rika intervjumaterial framstår 1960–1980 som mer minnesvärda år, ”kanske för att tiden närmast vår egen framstår som mer vardaglig och normal”. Det kan ha funnits andra skäl: närmare decennier kan i minnet te sig som ett ekorrhjul. Det var ett rastlöst spring bland små och stora reformer av studieplaner, genomströmningsinstrument, resultatmätningar, tilldelningsnycklar med mera.
Mycket av detta var diversioner som i historiken får passera med större saktmod än de var värda. En sådan diversion var experimentet med ett läsår delat i tre terminer. Det var ett påhitt av en internationellt sammansatt utvärderingsgrupp av akademiska höjdare, raskt influgna och bortflugna, som i historiken blir artigt presenterat. Idén passade som en trekant i ett fyrkantigt hål. Den samlade bördan av dessa reformer – vilkas utfall och utvärdering ofta halkade på följande fräscha ukas – kan ha dämpat ivern att ihågkomma det nya normala.
ÅA var den sista av landets högskolor som förstatligades och dess stiftelse lyckades göra detta på förmånligare villkor än de andra. Ett skäl var att den hade råd och förstånd att dra ut på förhandlingarna tills stjärnorna – och icke minst de politiska personkonstellationerna vid sjuttitalets slut – stod som gynnsammast. År 1977 kom man nära ett avgörande men så fick Undervisningsministeriet fel ledning. Ahlbäck skriver initierat om hur man då inväntade en mer förståelsefull minister.
Akademistiftelsen fick behålla hela sin förmögenhet; akademin fick ett eget kanslersämbete och status som juridisk person, ett myndighetsbevis. Ett fundament i förhandlingarna var akademins språkliga särprägel. Stiftelsen som fastighetsägare ger ett verksamt skydd mot lagändringar om ÅA.
Akademins affärsidé
Att driva ett universitet på svenska i Finland är – jag citerar ett förfluget ord av kansler emeritus Bertil Roslin – akademins affärsidé. ÅA är ett brand, och såtillvida lösöre. Ett skydd har man i den stiftelse vars fastigheter finns till för svensk verksamhet.
I dag kan stiftelsen, vars ekonomiska muskler vuxit kraftigt sedan den befriats från akademins lönekostnader, någon gång te sig som den svans som viftar på hunden. Den bor sedan ett årtionde i Engels observatorium, byggt för den gamla Åbo Akademi. Dess nya namne strävade dit från första början.
Som ett slags gångjärn mellan de två historikvolymerna fungerar Pia-Maria Ahlbäcks studie i den akademiska auktoritetens vandlingar. Hennes exempel är Alma Söderhjelm och Severin Johansson, ett kontrastpar väl ägnat att visa hur professorlig färgstyrka på ett sekel har blekts ut till certifierat vetenskapsidkande.
Vetenskapliga paradigmskiften
Ett övergripande tema i den stimulerande mångsidiga volymen om kunskapen är, börjande med Hollstens inledningskapitel, kunskapens ständiga vandlingar. ÅA:s förste heros är Edvard Westermarck och filosofiämnets relation till socialantropologi och sociologi blir instruktivt belyst, också ur vetenskapligt och vetenskapspolitiskt perspektiv, av Olli Lagerspetz och Kirsti Suolinna. Också Bjarne Holmbom och Tapio Salmi (om kemitekniken vid ÅA) liksom Hollsten och Patrick Sibelius (om hur vetenskapliga paradigmskiften tagits emot i periferin) granskar hur academia lever genom att knoppa av nya ämnen.
Därifrån är steget aldrig långt till ständigt ömtåliga frågor som ämneskonkurrens, centralitet och lönsamhet. Severin Johansson kunde vid ÅA:s start ställa materiellt framåtskridande mot humanistiskt återblickande. Då handlade det om naturvetenskapernas själva akademiska existens.
För den som vill minnas hur gammal problematik var som ny utgör historia fräsch läsning. Det gäller inte minst historien om ÅA, där kassako och affärsidé inte alltid självklart frodats på samma bete.