Känslosamma violinkonserter

Christian Tetzlaffs insiktsfulla läsning av Béla Bartóks andra violinkonsert framstår som en av de mest angelägna på ett bra tag.

Medan Béla Bartóks andra violinkonsert (1938) etablerat sig som ett av det förra århundradets mest livskraftiga och flitigast spelade verk i sin genre har den trettio år tidigare skrivna första violinkonserten – ett lika intimt som passionerat ”kärleksbrev” till föremålet för Bartóks ömma låga, violinisten Stefi Geyer – hamnat i skymundan.

Den tvåsatsiga första konserten är mycket kortare (drygt tjugo minuter), mer lyrisk och mindre virtuos än den brett upplagda, extremt krävande andra konserten och även om Bartók här ännu inte funnit sitt distinkt personliga tonspråk finns det åtskilligt som pe- kar fram emot vad som komma skulle.

Bartóks musik passar den tillika analytiske och känslosamme Christian Tetzlaff som hand i handske och hans sensibla ton i ettans inledande solopassage anslår omedelbart den rätta stämningen. Andra konserten är åter ett ymnighetshorn av effektfulla violinistiska och orkestrala gester, rikt varierade emotionella uttryck samt sprakande rytmer och färger och Tetzlaffs insiktsfulla läsning framstår som en av de mest angelägna på ett bra tag.

Hannu Lintu och RSO-musikerna ger honom ett pålitligt, alert och föredömligt temperamentsfullt stöd. Ondine skall därtill ha en eloge för att man satsade på Bartóks onekligen mer tillfredsställande originalslut – det betydligt oftare spelade, ur solistisk synpunkt tacksammare, andra slutet tillkom efter en viss påtryckning av beställaren Zoltan Székely – även om detta, kuriöst nog, inte omnämns i texthäftet.