Rop och viskningar på Sveaborg

Det är inte många huvudstäder givet att ha en nästan intakt 1700-talsfästning inom räckhåll. Mycket har Sveaborg sett och trots att den aldrig stormats gömmer den de mest tragiska minnen från det hätska inbördeskriget som följde på frigörelsen från det kollapsade tsardömet. Inbördeskriget rev vårt land och här på Vargöarna placerades 8 000 rödgardister i skumma fångläger.

I maj går jag ombord på den fullproppade färjan för att uppleva Radioteaterns tidsresa och ljudinstallation Röster ur dödens väntrum i de dödsdömda rödgardisternas fängelsekorridor.

När jag stiger i land möts jag av den långa strandkasernen med sina parvis ställda fönster, en genuint rysk vy. Går genom portvalvet mot hus med öppna verandor från rysk tid, tidigare handelsbodar, nu kaféer. Utanför kyrkan är doften av blommande syrener överväldigande. Den tidigare ortodoxa garnisonskyrkan med fem glänsande lökkupoler bytte trossamfund och utseende. Kyrkans torn med fyren påminner om Järnvägsstationens torn och Berghällskyrkan, alla tre så typiskt finska.

Snart står jag framför en portal som kröns av tre kronor på en sköld. Generalguvernör Bobrikoff var så berusad av sin makt att han ville tillintetgöra minnet av den svenska tiden genom att låta hugga bort den upphöjda kronan ovanför skölden. Men kronorna därunder blev kvar i stenen för evigt.

Söker mig sedan till den flygel som var del av högvakten på Sveaborg. I den mörka korridoren med 14 fuktiga, smutsiga och skumma celler med provisoriska sängplatser låg de som dömts till döden i väntan på avrättning ute vid Kungsporten vid Gustavssvärd. Jag läser fångarnas förtvivlade avskedsbrev. Jag hör de dödsdömdas rop och viskningar och stegen som ekar mellan de tjocka stenväggarna. Hör exekutionspatrullerna på gården.

Jag är lamslagen. Massdöd och avrättningar har så gott som hemlighållits på en plats där den museala friden nu brer ut sig över ögruppen.

Stiger ut i ljuset igen. Efter att ha sansat mig vid Café Pipers gustavianska idyll går jag förbi kärleksdammen upp mot bastion Zander förbi syrengränderna som gör Sveaborgs kala landskap mjukare.

Finlands Lejonflagga vajar fritt där den hissades för första gången den 12 maj 1918. Då fick Sveaborg också ett nytt blåvitt namn, Suomenlinna. En frisk vindpust tar i min hatt och jag tänker att det är fint att vi numera inte förtiger eller förtränger svåra perioder i vår historia.