Myggor, fästingar och vargar – semesterproblem för stadsbon
Med pannlampa och elektrisk flugsmällare i handen stod jag och fyraåringen redo. Uppdraget var att utrota varenda myggjävel som letat sig in i torpet. En timme senare var räkningen uppe i 85 stycken och de surrande horderna hade inte gett upp. Blodsugarna hade segrat. I stället hängde vi upp myggnäten över sängarna som jättelika kapitulationsflaggor för att kunna få lite sömn.
Vi är inte ensamma. Efter rekordmängder snö och påföljande tropisk hetta har flera områden i Sverige problem med myggen. Det är särskilt den fruktade översvämningsmyggan som kan kläckas i flera generationer under en sommar och förpesta hela samhällen. I tisdags hölls det krismöte i värmländska Deje där ortsborna tryckte upp kommunpolitikerna mot väggen. Vissa kom med påsar fyllda med mygg, andra med bilder på sönderbitna barn. Myggen håller dem gisslan inomhus och attackerar även i gassande sol.
Vad kommunen erbjuder som myggbekämpning i form av slyröjning räcker knappast långt så länge som myggen fått en fristad i så kallade Natura 2000-områden. Där sitter de likt talibaner i sina grästuvor och konspirerar om världsherravälde.
Ja, jag erkänner. Jag hatar mygg och fästingar. Man kan hålla på och skrämmas om vargen och björnen men det är de minsta krypen som är de största bovarna. Det är ju svårt att få borrelia av gamle gråben. Och det är ganska typiskt att sådana här frågor som hör till landsbygden seglar upp för ens blaserade storstadshorisont först under semestern. Detsamma gäller vargfrågan. Det är lätt att stryka sitt lavendeldoftande hipsterskägg och ömma för rovdjurspopulationen samtidigt som det inte finns en varg på tiotals kilometers avstånd. När sedan en enstaka förlupen varg dyker upp i
De förpestar vår tillvaro och suger vårt blod. Jag talar om stickmyggen som nu härjar på flera olika platser i Sverige. Att problemet inte skapat större surr bland våra storstadsfixerade politiker kan bero på att myggen biter fel människor – nästan uteslutande lantisar.
PETER AL FAKIR
förorten höjs genast röster om skyddsjakt.
Listan kan göras lång med saker som stockholmare tar för givet men som inte funkar ”ute i spenaten”. På mitt torp är internettäckningen minimal och det gör det svårt att jobba på distans. Vill jag sätta upp en postlåda är närmaste plats som Postnord levererar till en vägkorsning 4 kilometer bort. Råkar jag ramla och slå mig ligger sjukhuset en timme bort. Om jag nu lyckas ringa 112 utan mobiltäckning… Inte bara plågas man av mygg under semestern, det är direkt livsfarligt att hänga på torpet.
Efter 150 år av urbanisering är det kanske inte så underligt att landsortsfrågorna har hamnat i skymundan. Ingen har varit intresserad av döende bruksorter och utarmad glesbygd. Förrän nu! För att förstå Sverigedemokraternas ökande popularitet utanför storstäderna har de andra partierna varit tvungna att förhålla sig till väljare som tidigare inte passat in i ”målgrupper”. Tyvärr hamnar ofta invandringen i fokus i de här diskussionerna men skrapar man djupare kommer frågor som sysselsättning, sjukvård och bristande samhällsservice till ytan. Det är ju där skon klämmer egentligen när man upplever att allt blir sämre och att inget är sig likt där man är uppväxt.
Det är inte svårt att gissa att det hade varit ett helt annat ljud i källan om det var på Södermalm som myggen härjade eller om det var på Djurgården som vargen var lös och bet ihjäl hundar. Enda trösten är att fästingarna är så demokratiskt sinnade att de biter alla, såväl citymänniska som lantis.