Stora stövlar att fylla

Ibland undviker jag att säga att jag är författare när någon landsman till exempel på tåget frågar vad jag sysslar med. Litteratör, belletrist – men författare? På ryska – pisatel’ – klingar det pretentiöst. I Dostojevskijs och Tolstojs hemland har författarrollen traditionellt varit närmast helig (och förbehållen män). Litteratur har haft drag av filosofi och till och med religion.

”En poet i Ryssland är mera än poet”, skrev Jevgenij Jevtusjenko på 1960-talet. På den tiden uppträdde han och hans kolleger inför fullsatta arenor. Trots ideologins tryck fick många ärliga humanister sitt genombrott då: Vasilij Sjuksjin, Bulat Okudzjava, Fazil Iskander.

På 1990-talet blev det andra bullar. Tiden då medlemskapet i landets författarförbund innebar miljonupplagor och allsköns förmåner är definitivt förbi, men många oinvigda fortsätter att idealisera yrkesgruppens status.

vad klarar sig ryska författare på i dag? I S:t Petersburg känner jag ingen som lever uteslutande på sina böcker. Inte ens de tunga namnen kan räkna med det. Till skillnad från Norden har Ryssland inga arbetsstipendier som författare kan leva på medan de arbetar med en bok. Många försörjer sig som journalister, förlagsredaktörer, lärare, företagare. Vissa hyr ut sina ärvda lägenheter.

Är man med i S:t Petersburgs författarförbund kan man anhålla om understöd från kulturministeriet, men det gäller endast utgivningen av en specifik bok. Är man med även i Rysslands författarförbund (där ribban för att bli medlem ligger ännu högre) får man pensionspoäng. Många av de aktiva författare jag känner lyfter arbetspension från olika håll: än så länge är pensionsåldern i Ryssland 55 år för kvinnor och 60 för män. Den kanske mest utsatta gruppen är författare i 40-årsåldern. Begåvade unga författare under 35 år kan anhålla om ett särskilt stöd. Och så finns det diverse tävlingar och priser.

Utom statliga understöd finns det några privata kulturstiftelser, bland annat Mikhail Prokhorovs fond som sponsrar bokmässor, översättningar av utländsk litteratur och delar ut ett av Rysslands mest prestigefyllda pris, NOS/Näsa, uppkallat efter en novell av Gogol. Men det är alldeles för lite. I det traditionellt litteraturcentrerade landet med många oligarker borde det finnas fler mecenater.

bokförlag kan få understöd, men lyckligtvis har S:t Petersburgs författarförbund även ett eget förlag. Staden är känd för sina kulturfestivaler. Ett av de populäraste evenemangen är Boksalongen som ordnas i maj, samtidigt som Museernas natt. ”I år har det varit mycket substans i Boksalongen”, berättar en författarvän. ”Och nästan inga böcker som ’Hur få tillbaka ditt ex och påverka din chef genom att bjuda på en fantastisk hemlagad sallad’.”

Men frågar ni mig är det Dostojevskij-dagen som tar priset. Den har ordnats i Petersburg sedan 2010, alltid i juli: det var ju ”i början av juli, en mycket het dag framåt kvällen” som Raskolnikov gick ut ur sitt vindsrum och styrde kosan mot pantlånerskans hus. Dostojevskij-dagen är både underhållning och allvar: teaterföreställningar, workshoppar, maskerader. Alexandr Pusjkin, Nikolaj Gogol, Daniil Kharms tågar utmed Nevskij. Här och där möter man dubbelgångare till Dostojevskij. I år kommer festivalen att ordnas den 7 juli. Det återstår att se om författarna klarar av att hävda sig mot fotbolls-VM som pågår samtidigt.

Tiden när ryska författare kunde räkna med miljonupplagor och allsköns förmåner så fort de blev medlemmar i författarförbundet är förbi sedan länge. I dag kan inte ens de tyngsta namnen räkna med att leva på sitt författarskap och några arbetsstipendier finns inte, skriver Zinaida Lindén.

ZINAIDA LINDÉN

är författare.