Glömskemärket över Utøya
Det är slående hur den norska regeringen gjort sitt yttersta för att skrubba bort allt verkligt innehåll i Utøyamonumentet, skriver konsthistorikern Pontus Kyander.
Utøyamassakern och bombattentatet
mot regeringskvarteret den 22 juli 2011 borde vid det här laget ha resulterat i ett minnesmärke, ett uppdrag som myndigheten KORO (Kunst i Offentlig Rom) efter en tävling gav till konstnären Jonas Dahlberg.
Hans radikala snitt genom en udde på landsidan nära Utøya och en parkanläggning i Oslo gjord med granitsten från ingreppet i urberget blev hyllat av sakkunniga inom konsten, men mötte motstånd från en del anhöriggrupper och grannar. Resultatet blev att projektet skrinlades av regeringen.
Nu meddelas
att ett team norska och belgiska arkitekter vunnit en ny tävlingsomgång för ett monument för Utøyakajen. Ansvarig för processen är norska Statsbygg, alltså inte KORO, och det ska bli ett projekt ”i gränslandet mellan arkitektur och konst”, vilket låter som någonting som inte stör den allmänna sinnesfriden och som kan förhandlas hela vägen mellan beställare och arkitekter utan hänsyn till den konstnärliga integriteten. Något egentligt förslag för hur minnesmärket ska se ut har inte levererats. Mest liknar det upphandlingsprocessen för ett vägbygge.
Proteströsterna är som alltid åsikter uttryckta av en grupp människor med en oklar förankring bland dem de menar sig företräda. När politiker väljer att lyssna på protesterna är det för att de ser en politisk vinst. Men konsten förlorar när politikerna väljer att styra (och avstyra) projekt där de har föga kompetens och där just undvikande av politisk styrning varit ett av huvudskälen till att organisationer som till exempel KORO har långtgående mandat.
Tanken är att den största konstnärliga kvaliteten ska bli resultatet, trots de ständiga och starka sidovindarna. Det finns för övrigt ett konstverk på själva Utøya just för de drabbade och efterlevande. Ett ”nationellt” minnesmärke talar för ett långt större kollektiv, till och med större än nationen. Från vår tid till våra efterkommande.
Det anses opassande
i Norge att i samband med Utøya dra fram ”Utøyakortet”, vilket är en omskrivning för att nämna det högerpopulistiska regeringspartiet Fremskrittspartiet, den enda partiallians som attentatsmannen Anders Behring Breivik hade – han satt i flera år i styrelsen för Osloavdelningen av partiet. Det är slående hur regeringen gjort sitt yttersta för att skrubba bort allt verkligt innehåll i Utøyamonumentet – som är starkt knutet till oppositionspartiet Arbeiderpartiet, vars ungdomsavdelning AUF var måltavla för massmorden. Just här ter sig ett ”opolitiskt” verk alldeles särskilt politiskt. Liksom förr mockar den Høyre-ledda regeringen efter regeringskollegan Frp.
Det blir inte ett minnesmärke utan ett glömskemärke. Glömska över vad extrem nationalism kan föra till, glömska av att ett regeringsparti härbärgerat inte bara massmördaren Behring Breivik utan också betydande delar av det extremkonservativa anhanget. Glömska av oförmågan att tala om smärtpunkten i norsk nutidshistoria.