Ett flexibelt arbetsliv gynnar både arbetstagaren och arbetsmarknaden

SAMHäLLE HBL (3.6) behandlar en central arbetslivsfråga, flexibilitet. Hur skall vi kunna se till att alla behövliga jobb blir besatta? I dagens Finland har vi en stor arbetslöshet (8,6 procent, 233 000 personer enligt Statistikcentralen 23.5.2018) men samtidigt säger sig många företag ha svårt att hitta lämplig arbetskraft.

Flexibilitet kan gälla många saker. Kan och vill jag ta emot ett jobb inom ett annat yrke än mitt tidigare, med en eventuellt sämre lön, kanske på en annan ort? Har jag den behövliga yrkeskunskapen, är min arbetsförmåga och hälsa tillräckligt god? Är den erbjudna lönen tillräckligt mycket bättre än den arbetslöshetsersättning jag får i dag? Får jag tillräcklig information om de öppna arbetstillfällena och kan jag sälja mig tillräckligt bra?

För att få allt att fungera så bra som möjligt krävs det ett gott samarbete mellan myndigheterna, utbildningen, företagen och de sociala stödfunktionerna. Självfallet skall individen själv vara aktiv och villig till förändringar.

Den danska modellen kallad ”flexicurity” är en kombination av flexibilitet och social säkerhet, som har uppkommit på 1990-talet under den socialdemokratiska statsministern Poul Nyrup Rasmussen. Systemet har utvecklats under många regeringsperioder, men omtalas ännu inom EU som en föredömlig modell.

Kort sagt beskrivs modellen som en triangel vars sidor är 1) flexibla och pålitliga avtalsmodeller, 2) god social säkerhet och 3) en aktiv arbetsmarknadspolitik med klara rättigheter och skyldigheter för den arbetslösa. Till detta kan vi ännu lägga en effektiv livslång utbildning.

Hurdan är då den praktiska situationen på arbetsplatserna i Danmark? Det är alltid svårt att göra täckande jämförelser mellan arbetslivets olika element i olika länder. EU:s arbetslivsbyrå Eurofound i Dublin har som uppgift att kartlägga och rapportera om social-, sysselsättningsoch arbetsmarknadspolitik. Här kan man finna tjocka rapporter med massor av grafer och tabeller. En annan metod är att som HBL beskriva några konkreta arbetssituationer där människor berättar om sina upplevelser. Jag uppskattar HBL:s artikel, men vi inser att den metoden har både fördelar och begränsningar.

Innan vi kan dra slutsatser om vad som ger Danmark en lägre arbetslöshetsgrad (5,2 jämfört med Finlands 8,5 procent) har vi en lång rad med faktorer att begrunda. Företagens internationella konkurrenskraft har vi i Finland åtgärdat genom det mycket omtalade konkurrenskraftsavtalet. Företagens innovationer på produktområdet är självfallet centrala. Det gäller även att kunna marknadsföra sina produkter och garantera den rätta kvaliteten för kunden. Att behovet av arbetskraft så bra som möjligt kan kombineras med sysselsättning av de arbetslösa kan vi påverka genom den beskrivna flexibiliteten.

Danmark är trots den goda flexibilitetsmodellen inget arbetslivsparadis. Eurofounds korta rapport om läget i Danmark för första kvartalet 2018, berättar att strejk och lockout hotar på den offentliga sektorn. Problemen på området gäller lärarnas arbetstid, löneförhöjningens storlek och arbetsgivarens krav på att avskaffa den betalda lunchpausen (detta omtalas även i HBL:s artikel).

Att i detta sammanhang ta upp den beramade aktiveringsmodellen anser jag vara dåligt motiverat. Den modellen kan i bästa fall bidra endast marginellt till att lösa arbetsmarknadens problemställningar. Det är en mekanism som är framtvingad av regeringens behov ”att göra någonting”. Modellen behöver en hel del stödåtgärder för att bli effektiv och det tar minst ett år innan vi kan bedöma dess effekt. Dessutom kan det hända att vår nästa regering beslutar sig för att spola hela modellen.