Lövöborna gör alldeles rätt i att protestera mot höjda hyror
LöVö Tvisten om markhyran i Lövö är det första skedet i en kamp som gäller extrema höjningar av boendekostnader. Höjningarna drabbar relativt små människogrupper i Helsingfors, som har olyckan att bo på hyrestomter. Tidigare ansåg de stora markägarna – staden och kyrkan – att de inte behövde dra maximal ekonomisk nytta av sina hyresgäster.
Nu är det andra toner: en jordägare skall ha en årlig avkastning på 4-5 procent för sitt kapital, oberoende om det tvingar människor som bott i sina hus i årtionden att flytta när markhyran blir omöjligt dyr. Påpekar man att bostadspriserna var lika höga som för hus med egen mark – eftersom det fanns skäl att tro att markhyran hålls på tidigare nivå säger markägarna att man nu bara varit dum. Det skall vara skillnad mellan att äga eller bo i hyreslägenhet. Markhyrorna är redan nu klart högre än fastighetsskatten, som höjts mycket försiktigt i Helsingfors.
Både kyrkan och staden säger att det vore orättvist mot andra stadsbor om man inte tar ut vad man kan och använder det till allas väl. Men man kan vända på steken: är det i det allmänna intresset att flera områden med livliga och historiska bosättningar nu blir tillgängliga enbart för höginkomsttagare? Och är det rättvist att man utmäter allas kostnader från en relativt liten grupp?
Den andra frågan är vad som ingår i avkastningen. Problemets kärna är ju att staden växer och markens värde stiger konstant. Det är lite som att en skogsägare skulle vilja ha årlig avkastning, trots att skogens värde och avkastning realiseras först när den säljs. Samma gäller ju mark. Ägaren får en full avkastning först när han säljer.
Staden eller kyrkan räknar med att de måste få en full avkastning utan att sälja, vilket är fel. Att kräva en årlig avkastning på 4-5 procent utöver markvärdets stegring är helt enkelt för mycket. Särskilt när staden eller kyrkan inte har investerat något ka- pital, de bara åtnjuter en oförtjänt värdestegring. Som de när som helst kan realisera. Även i stadens fall vore det rationellt att sälja tomterna (till husägarna) på områden som är skyddade och vars tomter är fullt bebyggda. Men inte till marknadspris eftersom de som bor där redan har betalat en stor del av marknadspriset när de flyttat in.
Ett annat argument mot avkastningskravet är att markhyran eller jordräntan inte skall följa marknadspriset just därför att i en stad skall markanvändningen vara bestämmande. Om marken används för vinstbringande ändamål, är det naturligt att priset är marknadspris. Om användningen inte har något med vinst att göra, såsom boende, är det naturligt att en kollektiv ägare inte har samma höga vinstkrav. Vilket kyrkan inte heller borde eftersträva, även av moraliska skäl.
Lövöborna har alldeles rätt i att protestera. De har köpt sina bostäder i god tro och har nu svikits av en hänsynslös ägare som använder felaktiga och orättvisa argument, och tänker på vinst i stället för stadskultur.