Långbacka ogillar teatrarnas musikalberoende
Ralf Långbacka har vid 85 års ålder en utsikt över finländsk och västerländsk teater som omspänner sju årtionden. Han vill inte skriva dagens teaterkonstnärer på näsan men önskar att de skulle återupptäcka Brecht. I dag promoveras han till hedersdoktor vid Konstuniversitetet.
När den då 17-årige litteraturstudenten Ralf Långbacka från Finby i Närpes hösten 1950 stegade in på ett möte med Studentteatern i Åbo anade han inte att det skulle leda till en av hans livs stora vändpunkter. Teaterhobbyn kom åtta år senare att mynna ut i ett första regiuppdrag på en professionell teater, Åbo Svenska Teater. Hans framtid var därmed utstakad: Han skulle bli regissör.
68 år senare kan han se tillbaka på en karriär inom teater och opera som omspänner sju årtionden – från 1950-talet till 2010-talet – och omfattar över hundra regiuppdrag världen över. Han har varit teaterchef, haft uppdrag i internationella teaterorganisationer, skrivit böcker, manus och tidningsartiklar, fått utmärkelser och innehaft en professur, och mycket mera.
Sittande bekvämt tillbakalutad vid sitt skrivbord, i den lägenhet vid Hertonäs strand i Helsingfors dit han och hustrun Gittan flyttade för några år sedan, konstaterar han att han inte vill komma och säga hur dagens teaterkonstnärer ska göra eller inte göra. Men det hindrar honom inte från att ha synpunkter på dagens teaterfält på ett allmänt plan.
– Jag orkar inte gå så mycket på teater längre och är därför rätt sparsmakad med vad jag väljer att se. Men jag tycker mig märka några trender inom teatern som är väldigt farliga, säger han.
En av de farligaste trenderna handlar om det sätt som stora teatrar gjort sig beroende av musikaler på.
– De har bundit sig vid att en viss typ av publik kommer till dem. Det innebär att de inte får publik på andra typer av föreställningar och det är en farlig utveckling.
Ensemblen ett kollektiv
Långbacka har själv visat att det är fullt möjligt att få stora åskådarskaror att se även tunga och mer svårtuggade pjäser – och det utan att göra föreställningarna till ren underhållning och spektakel. Det var något han lyckades med under en period som han karaktäriserar som den andra stora vändpunkten i sin karriär inom teatern.
Denna vändpunkt omfattar åren 1967–1971 då han arbetade som regissör vid Göteborgs stadsteater och åren 1971–1977 då han tillsammans med Kalle Holmberg ledde verksamheten vid Åbo stadsteater. Det var under dessa år som Långbackas vision om hur en verkligt konstnärlig teater kan och bör fungera formulerades och förverkligades.
Långbacka konstaterar att det i dag knappast skulle gå att arbeta med en institutionsteater på det sätt som han och Holmberg gjorde i Åbo på 1970-talet. Då var visionen att skapa en teater där ensemblen utgör ett kollektiv med den gemensamma ambitionen att skapa helheter av föreställningarna, där alla delar stöder framförandet av en berättelse och tydliggör de underliggande budskap som finns inskrivna i den. Teater skulle vara något mer än en samling föreställningar, något större än de enskilda individer den bestod av.
– Unga människor som gör teater i dag är mer egocentriska. Det handlar om vars och ens egen karriär, om vad var och en själv vill göra, inte om vad man som grupp kan åstadkomma, säger Långbacka och konstaterar att det är symtomatiskt för vår tid, att teatern på så sätt återspeglar dagens samhälle.
– Nyliberalismen har blivit en väldigt farlig komponent i kulturlivet, säger han.
De fria teatergrupperna har ändå alla möjligheter att förverkliga visionen om en konstnärlig ensembleteater där man inte bara gör föreställningar, utan förverkligar teater. Receptet för att lyckas med det är egentligen rätt enkelt.
– Det handlar inte om pengar, i dag har de fria grupperna mycket mer pengar att röra sig med än vad vi hade. Det handlar snarare om att ha idéer och om att veta vad man vill göra med dessa idéer, säger Långbacka.
”Hitta på-teater”
Men att ha idéer och att veta vad man vill med dem handlar inte om att man överger texten till förmån för en estetik som gör regissören till föreställningens huvudsak och lämnar pjäsen i bakgrunden. För Långbacka är det pjäsen som är huvudsaken – inte regissörens påhittighet.
– Att tolka en pjäs innebar för oss att på djupet försöka förstå vad författaren avsett. I dag är det inne med hitta på-teater. Man hittar på saker som inte finner stöd i texten, säger Långbacka och konstaterar att den postmoderna människan inte verkar lita på texten.
Långbackas betoning på pjästexten och det budskap som texten vill föra fram har sin grund hos en av Långbackas stora förgrundsgestalter, Bertolt Brecht.
Som ung student på 1950-talet tillbringade Långbacka några må- nader i Berlin och såg föreställningar på Berliner Ensemble, den teater som Brecht drev fram till sin död 1956. Det var därifrån Långbacka hämtade inspirationen till det som blev hans vision om den konstnärliga teatern.
– Jag förundrar mig ibland över att man i en tid som vår inte har hittat mer användning för Brecht. Den kritik av det kapitalistiska samhället som Brecht förde fram passar otroligt bra in på dagens samhälle.
Vidare till skrivande
Den tredje stora vändpunkten i Ralf Långbackas liv kom i och med chefskapet på Helsingfors stadsteater 1983–1987. På många sätt är han nöjd med de satsningar som gjordes då och han säger att tiden publikmässigt och ekonomiskt var framgångsrik. Men det var också en konfliktfylld tid och han upplevde att det var dags att gå vidare till något annat.
Detta andra var skrivandet. Men karriären som skriftställare ville inte ta luft under vingarna, och samtidigt fortsatte han vara en internationellt efterfrågad regissör. Med åren började han känna allt större dragning mot operaregi medan teaterscenen inte lockade lika mycket.
Hans sista regi för en teater blev Anton Tjechovs Tre systrar på Wasa Teater 2003. Därefter regisserade Långbacka enbart opera i tio år, för att sedan trappa ner som regissör för att bland annat koncentrera sig på att skriva sin självbiografi.
Att han nu förlänas titeln hedersdoktor vid Konstuniversitetet ser han som en stor ära.
– Efter ett helt liv inom teatern är det väldigt angenämt att få en sådan hedersutmärkelse.