Rossini på schvungfullt sakralt humör
Orgelnatt & Aria.
öppningskonsert i Hagalunds kyrka 7.6. Tapiola Sinfonietta och Vocal Espoos festivalkör under Klaus Mäkelä. Solister: Aurora Marthens, sopran, Tuija Knihtilä, alt, Heikki Hattunen, tenor, Petri Lindroos, bas. Körinstudering: Tatu Erkkilä. Rossinis Stabat Mater.
Det har spekulerats om varför Rossini, efter att ha producerat 37 operor under 19 år, vid 37 års ålder helt sonika lade av med komponerandet och den troligaste förklaringen är att han drabbades av det vi i dag skulle kalla utbrändhet. Vid det laget var han dock en av sin tids förmögnaste superstjärnor, så varför stressa i onödan när han råkade bo i Paris och alltid älskat god mat och dito drycker?
Helt och hållet i förtidspension gick han ändå inte även om han i fortsättningen komponerade mest för nöjes skull, vilket resulterade i två av den sakrala 1800-talsmusikens finaste verk; Petite messe solennelle – som är allt annat än liten och inte speciellt högtidlig – och Stabat Mater (1841).
Stabat Mater har, liksom Verdis Requiem, inte sällan beskyllts för att vara alltför operamässig och musikaliskt illa anpassad till textens lugubra stämningar. Anklagelserna har mestadels dock riktats från den protestantiska sfären, där det lätt förglöms att de andliga och världsliga regementena i det katolska Sydeuropa – och inte minst Italien – är interfolierade på ett helt annat sätt än vi är vana med.
Det fanns helt enkelt ingen orsak att göra en desto mer tydligt profilerad musikalisk åtskillnad de två världarna emellan. Trots att Stabat Mater uppvisar även mer introvert reflekterande partier brassar Rossini gärna på med maffiga operatongångar och visst skulle exempelvis den berömda tenorarian Cujus animam, försedd med en annan text, sitta perfekt i någon av tidens operor.
Härligt fräsch sopran
Stabat Mater är ett inte helt lättolkat verk och många dirigenter har med våld försökt få det att te sig seriösare och mer dramatiskt än det är, samtidigt som man glömt att den vokala bel canto-estetik som gäller i Rossinis operor i högsta grad gäller även här.
Varje framförande av Stabat Mater står och faller med solistkvartetten, där var och en förutsätts glänsa individuellt vid sidan av ett ödmjukt jobb kollektivet till fromma. Vid Orgelnatt & Arias och Vocal Espoos gemensamma framförande föll just dessa pusselbitar på plats och sällan hör man fyra röster som så mödolöst smälter samman till en fungerande helhet.
Heikki Hattunen, som ersatte Tuomas Katajala, har en superlyrisk stämma som kanske var snäppet för liten, men å andra sidan plockade han lekande lätt höga Dess i Cujus animam. Petri Lindroos bas klingade hur myndigt som helst, Tuija Knihtiläs mustiga alt var rena drömmen och Aurora Marthens, som hittills inte tagit ett steg fel i karriärplaneringen, satte guldkanten på det hela med sin härligt fräscha och naturligt klingande sopran.
Kören, benämnd Vocal Espoos festivalkör, bestod av en stomme från EMO Ensemble utökad med kursdeltagare och nog kan man frå- ga sig varför man i så fall inte för en gångs skull satsade på en optimal stämbalans. Damerna klingade hur snyggt och slagkraftigt som helst medan de alltför fåtaliga herrarna, med en rätt anspråkslöst ljudande bas i spetsen, hade det betydligt tyngre.
Klaus Mäkelä hör till de unga dirigenter som tycks göra det mesta rätt och förmå hitta de väsentliga aspekterna på den mest väsensskilda repertoar. Framför allt hade han förstått att detta är musik som bör göras schvungfullt och renons på all falsk patetik och även om de i sig välmotiverade snabba tempona ställvis kändes onödigt pressade hade han en poäng. Att orkestern stundtals körde över solisterna får i första hand sättas på Hagalundkyrkans svårbemästrade akustik.