Många hedrade de röda som led på fånglägret i Dragsvik
Omkring 3 500 personer från hela landet samlades i går i Dragsvik för att minnas och hedra de röda fångar som spärrades in i kasernerna efter inbördeskriget. En blomsterkrans lades bland annat av Maarit FeldtRanta, ordförande för Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs.
Historikern Kimmo Kontio menar att en viktig aspekt lätt glöms bort när man blickar tillbaka på inbördeskriget: det fanns många som förtvivlat försökte medla fred ända in i det sista. Men en pacifistisk hållning blev livsfarlig. Båda sidor såg fredsmäklarna som förrädare.
Det var både stämningsfullt och högtidligt då omkring 3 500 personer samlades vid de röda fångarnas minnesmärke i Dragsvik i går. Folk från hela landet hade kommit till Ekenäs för att hedra dem som miste livet där efter inbördeskriget, men också för att lära sig mer om den tid man så länge inte fick säga ett ord om.
Sorlet i folkmassan tystnade så fort musikkåren från arbetarföreningen i Riihimäki började spela. Stämningen var vacker snarare än sorglig. Trots den stora folkmängden rådde ett otroligt lugn över hela evenemanget.
Avsikten med minnesevenemanget ”Vägen till Ekenäs” var att såväl minnas och hedra krigsoffren, som att sprida kunskap om krigstiden åt folket i dag. Det förverkligade arrangören Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs, med ett minnestillfälle samt ett seminarium.
Historikern och författaren Sture Lindholm har alltid varit intresserad av fånglägret som fanns i Dragsvik och förstår inte varför det så länge fick råda en total tystnad om tiden kring inbördeskriget.
– Som historiker tycker jag att det inte finns någon tid man inte borde tala om. Jag har själv alltid varit nyfiken på vad som egentligen hände här och bestämde mig för att ta reda på det, säger Lindholm.
Lindholm kom i fjol ut med boken Fånglägerhelvetet Dragsvik och deltog i seminariet för att sprida sin kunskap vidare.
– Eftersom det så länge var förbjudet att tala om kriget, finns det än i dag många som inte vet så mycket om krigstiden. Dessutom har jag också stött på mycket osanningar där ute, säger Lindholm.
Lindholm menar att det nu är hög tid att börja tala om kriget och att samtidigt korrigera de felaktiga uppgifter som finns.
Människans värde ingen självklarhet
För minnestalet stod ärkebiskop Kari Mäkinen. Det känslofyllda och tankeväckande tal Mäkinen framförde, fick både en och annan i publiken att fälla en tår.
Mäkinen poängterade vikten av att det slutligen börjat anses okej att diskutera den känsliga tiden kring kriget.
– Allt värde som en människa bör ha, togs ifrån fångarna här. De hamnade utanför historien, samhället och mänskligheten. Genom minnesmärket och minnesevenemanget gör vi dem till en del av historien igen. Vi ger dem ett värde.
Mäkinen poängterade att det på grund av den långa tiden av tystnad, än i dag finns mycket som fortfarande inte berättats högt.
– Det finns så många berättelser att berätta. Bördan från det förflutna blir inte lättare av att glömmas och tystas, utan av att minnas och berättas.
Mäkinen konstaterade slutligen att både minnesmärket och evenemanget kunde ses som en lärdom
åt dagens finländare, en lärdom om att människans värde aldrig kan ses som en självklarhet.
Att våga prata underlättar
Samstämmighet rådde också bland besökarna på evenemanget. Det är nu dags att våga tala om krigstiden och lära oss av den, även om det ibland gör ont att säga en del saker högt.
Borgåsällskapet Anita Spring, Torsten Spring, Olli Ojala och Seppo Pursiainen hör alla till dem som växt upp under en tid då kriget inte nämndes.
– Det stod inget om det i skolböckerna och aldrig någonsin talades det om det hemma hos oss heller, berättar Torsten Spring.
– Man förstod ju heller inte att fråga något eftersom det aldrig hade pra tats om det, tillägger Anita Spring.
Sällskapet deltog, liksom president Tarja Halonen med maken Pentti Arajärvi, i evenemanget för att minnas och hedra dem som dog på fånglägret och därtill lära sig mera.
Halonen håller med om att inbördeskriget bör diskuteras, behandlas och under inga omständigheter glömmas bort.
Hon berättar att hon själv deltog i ett liknande evenemang som ordnades på samma plats för tio år sedan. Då var stämningen inte alls så öppen som nu.
– Jag är glad att se att atmosfären här i dag är så mycket ljusare och bättre, säger Halonen.
Det finns så många berättelser att berätta. Bördan från det förflutna blir inte lättare av att glömmas och tystas, utan av att minnas och berättas. Kari Mäkinen Ärkebiskop