Många medlade fred in i det sista – och fick sota för det
Alldeles på tröskeln till kriget 1918 gjordes flera förtvivlade försök att undvika våld, framhåller historikern Kimmo Kontio. Det handlade dels om ideell pacifism, dels om taktik. Men fredstrevarna maldes ned av krigets tyngd och budbärarna blev fritt villebråd för båda sidor.
En viktig aspekt faller lätt i glömska när man hundra år senare blickar tillbaka på inbördeskriget 1918, menar historikern Kimmo Kontio:
– På det lokala planet – inom kommunstyrelser och mellan enskilda skyddskårer och röda garden – gjordes ännu i januari och februari 1918 tiotals försök att nå fredliga överenskommelser. Kriget uppfattades absolut inte som oundvikligt av någondera sidan. Tvärtom var det en mycket oviss situation som i lokalsamhällena gav upphov till många olika slags försök att bevara freden, säger Kontio, yrkeshistoriker som numera jobbar med pensionsförsäkringar.
Kontio kallar fredsmedlingsförsöken för inbördeskrigets tredje, bortglömda väg. Han listar flera exempel: I Sumiais i Mellersta Finland slöt hemmansägare och anhängare av arbetarrörelsen så sent som i februari 1918 ett avtal som slog fast att ”i Sumiais slåss vi inte, även om det krigas i andra delar av världen”.
I Kuopio uppmanade den borgerliga tidningen Savo alla Kuopiobor att ta det lugnt: den röda revolutionen i Helsingfors var Helsingforsbornas interna angelägenhet, ansåg tidningen.
I Mola på Karelska näset beslöt kommunmötet ännu den 18 februari 1918 att ställa sig bakom landets lagliga regering – oavsett om den var röd eller vit.
Lokala arbetarföreningar på flera olika håll i glesbygden höll möten som betonade att man i alla händelser ville bevara freden. I Kuhmo lät det så här: ”Sådana här stora klasstrider förs på annat håll, inte på en så liten, avlägsen ort som Kuhmo. Vi är för bekanta med varandra för att ge oss in i ett livsfarligt krig.”
En överraskning
Enligt Kontio förekom flera lokala uppgörelser mellan skyddskårer och röda garden om att inte ta till vapen mot varandra, bland annat i Parkano i Satakunta, Limingo i Norra Österbotten och i Juva i Savolax.
– Eftervärldens tolkning blir lätt att det var en våldsspiral som ledde raka vägen till krig. Men för de flesta i samtiden kom kriget som en överraskning. Många kommuner försökte hitta fredliga lösningar internt. I Satakunta försökte man till och med upprätta en demilitariserad zon som skulle ta emot dem som ville vara neutrala i konflikten, säger Kontio.
Drivkrafterna bakom försöken att bevara freden kunde vara mycket varierande.
– För det första var situationen i slutskedet av första världskriget oviss. Informationen om vad som höll på att hända rörde sig ojämnt över landet. På den röda sidan fanns i början bara en handfull yrkesrevolutionärer, och också på den vita sidan var det bara en mindre klick som ansåg att Finland skulle lösgöra sig från Ryssland genom väpnad kamp. På mindre or ter såg man hellre tiden an och försökte rida ut stormen.
– För det andra var Finland glest befolkat, med små bysamhällen där alla kände alla. Visst hade det förekommit antipatier och hot, men tröskeln till att ta till vapen mot varandra kunde ändå vara hög. Det gällde inte minst när frontlinjen etablerats. För små röda garden på den vita sidan om linjen gällde det ofta att ligga lågt. Likadant var det för vita sympatisörer på den röda sidan om linjen.
– För det tredje kunde det handla om taktik. I inledningsskedet hade båda sidor ett stort behov av mer vapen, förnödenheter och manskap. Därför kunde man sluta lokala avtal för att vinna tid.
I allas skottglugg
Gemensamt för försöken att stoppa våldsspiralen är att de misslyckades. De som arbetade för fred och neutralitet utifrån pacifistiska premisser betraktades som förrädare av båda sidor och råkade ofta illa ut. I litteraturen illustreras den här sortens öden bland annat av arbetarideologen Aadolf Halme i Väinö Linnas Här under polstjärnan och den vankelmodiga läraren Ivar Grandell i Kjell Westös Där vi en gång gått.
– En vit officer inom skyddskåren i Kajanaland byttes till exempel snabbt ut då han visade sig vara för fredsvänlig. Överenskommelserna han gjort upp med den röda sidan ogiltigförklarades. I Jakobstad dödades länssekreteraren Lauri Jääskeläinen under oklara omständigheter, sannolikt efter att han försökt stoppa summariska avrättningar av röda fångar, säger Kontio.
När våldet eskalerade blev en neutral, pacifistisk hållning livsfarlig. Den som ville vara neutral gjorde ofta klokast i att undvika båda sidor och gå under jorden.
– Efter kriget var det verkligen inte heller någon merit att ha försökt förhålla sig neutral. På den vita sidan ville man hämnas på de röda. På den röda sidan fanns det de som ansåg att pacifistiska klassförrädare var orsaken till att revolutionen gått i stöpet, säger Kontio.
Under märkesåret kunde man gärna lyfta fram att Finland hade en tredje väg att gå under de avgörande månaderna 1918, menar Kontio.
– I den stora bilden måste det finländska inbördeskriget ses som en utlöpare av första världskrigets omvälvningar och de stora imperiernas sönderfall. De som jobbade för försoning avfärdas lätt som naiva i efterhand. Men det handlade om konkreta alternativ för att lösa lokala frågor i en situation där framtiden på alla sätt var oviss, säger han.