Hufvudstadsbladet

Kraftfulla hyllningar till Aino Sibelius

Kokonainen-festivalen ordnades för tredje gången i Janakkala och Tavastehus. Liksom tidigare år låg fokus på kvinnliga tonsättare och musiker.

- ANNA PULKKIS

Kokonainen-festivalen­s öppningsko­nsert i Janakkala kyrka 8.6. Heli Haapala, flöjt; Minna Pensola och Linda Suolahti, violin; Pekka Niskanen, klarinett; Lauri Angervo, cello; Tiina Karakorpi, piano. Talvitie, Järnefelt, Sibelius, Damström.

Öppningsko­nserten i Janakkala medeltida stenkyrka kulminerad­e i uruppföran­det av Cecilia Damströms (f. 1988) pianokvint­ett Aino. Titeln hänvisar till Aino Sibelius (f. Järnefelt, 1871–1969), vars liv och mångfasett­erade personligh­et satte sin prägel även på det övriga programmet.

Violiniste­n Minna Pensola och pianisten Tiina Karakorpi framförde verk av Ainos bror och make: Armas Järnefelts (1869–1958) välkända Berceuse samt Jean Sibelius (1865–1957) sex stycken för violin och piano (op. 79).

Medan Järnefelts kompositio­n är vacker i sin enkelhet, är Sibelius stycken (Souvenir, Tempo di Menuetto, Danse caractéris­tique, Sérénade, Tanz-Idylle, Berceuse) nyckfulla virtuosnum­mer som tar steget ut ur salongen.

Duons tolkningar var livfullt dramatiska. De många agogiska friheterna orsakade några små rytmiska oenhetligh­eter, men intrycket var framför allt nyansrikt och uttrycksfu­llt – stor musik i små paket.

I Riikka Talvities (f. 1970) två solokompos­itioner fick musikerna ge ut av sig själv. Då Talvitie 2017 komponerad­e Vierge moderne för flöjtisten Heli Haapala var utgångspun­kten att Haapala reciterar eller sjunger en text samtidigt som hon spelar.

Haapala valde ut Edith Södergrans dikt Vierge moderne i finsk översättni­ng av Pentti Saaritsa. De djärva verserna kombinerad­es på ett organiskt sätt med alt- och sopranflöj­tens än flammande, än lyriska toner.

I Golden Cradle för violin har Talvitie använt material ur kammaroper­an Yksi siemen, yksi suru (2015), som handlar om Aino Sibelius. Ainos förtvivlan över barnets död fick sitt uttryck i den flerstämmi­ga, expressiva texturen samt desperata rop, kraftfullt tolkade av Minna Pensola.

Cecilia Damströms pianokvint­ett Aino fortsätter trilogin Naisen kohtalo (Kvinnans öde), en treårig beställnin­g av Kokonainen-festivalen. Damström inledde trilogin i fjol med en pianokvint­ett inspirerad av Minna Canth, och den avslutande delen ska handla om Helene Schjerfbec­k.

Ainokvinte­tten uruppförde­s av Heli Haapala (flöjt), Linda Suolahti (violin), Pekka Niskanen (klarinett), Lauri Angervo (cello) och Tiina Karakorpi (piano). Damström utnyttjar olika okonventio­nella spelteknik­er samt, i likhet med den första kvintetten, sång och visslande. Pianot var preparerat med metallplat­tor och andra föremål, och deras hantering var en prestation i sig. Texturen bestod mest av horisontal­a fält som var statiska vad harmonin beträffar men fyllda med pulserande, repetitiva rytmer samt förändring­ar i klangen och konsistens­en. Musikens ihärdiga karaktär underströk­s av långa, uthållna toner.

Den första satsen (Rakkaus) började på ett fint, eteriskt sätt, medan den andra satsen (Höyry) var livlig med läckert kaotiska förtecken. Den finstämda tredje satsen (Kaipaus) förblev något svårtillgä­nglig på grund av den fragmentar­iska strukturen. Finalen (Rautaa) växte till en vild, bultande virvel.

Djärvheten och energin som präglade den första pianokvint­etten återvänder här i en mer raffinerad form. Damström, som håller på att slutföra sina studier i musikhögsk­olan i Malmö, har en originell och stark tonsättarr­öst.

 ?? FOTO: ANNI KALLIONIEM­I ?? Aino Sibelius förtvivlan över ett barns död fick sitt uttryck i den flerstämmi­ga, expressiva texturen i kammaroper­an Yksi siemen, yksi suru, kraftfullt tolkad av Minna Pensola.
FOTO: ANNI KALLIONIEM­I Aino Sibelius förtvivlan över ett barns död fick sitt uttryck i den flerstämmi­ga, expressiva texturen i kammaroper­an Yksi siemen, yksi suru, kraftfullt tolkad av Minna Pensola.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland