Kraftfulla hyllningar till Aino Sibelius
Kokonainen-festivalen ordnades för tredje gången i Janakkala och Tavastehus. Liksom tidigare år låg fokus på kvinnliga tonsättare och musiker.
Kokonainen-festivalens öppningskonsert i Janakkala kyrka 8.6. Heli Haapala, flöjt; Minna Pensola och Linda Suolahti, violin; Pekka Niskanen, klarinett; Lauri Angervo, cello; Tiina Karakorpi, piano. Talvitie, Järnefelt, Sibelius, Damström.
Öppningskonserten i Janakkala medeltida stenkyrka kulminerade i uruppförandet av Cecilia Damströms (f. 1988) pianokvintett Aino. Titeln hänvisar till Aino Sibelius (f. Järnefelt, 1871–1969), vars liv och mångfasetterade personlighet satte sin prägel även på det övriga programmet.
Violinisten Minna Pensola och pianisten Tiina Karakorpi framförde verk av Ainos bror och make: Armas Järnefelts (1869–1958) välkända Berceuse samt Jean Sibelius (1865–1957) sex stycken för violin och piano (op. 79).
Medan Järnefelts komposition är vacker i sin enkelhet, är Sibelius stycken (Souvenir, Tempo di Menuetto, Danse caractéristique, Sérénade, Tanz-Idylle, Berceuse) nyckfulla virtuosnummer som tar steget ut ur salongen.
Duons tolkningar var livfullt dramatiska. De många agogiska friheterna orsakade några små rytmiska oenhetligheter, men intrycket var framför allt nyansrikt och uttrycksfullt – stor musik i små paket.
I Riikka Talvities (f. 1970) två solokompositioner fick musikerna ge ut av sig själv. Då Talvitie 2017 komponerade Vierge moderne för flöjtisten Heli Haapala var utgångspunkten att Haapala reciterar eller sjunger en text samtidigt som hon spelar.
Haapala valde ut Edith Södergrans dikt Vierge moderne i finsk översättning av Pentti Saaritsa. De djärva verserna kombinerades på ett organiskt sätt med alt- och sopranflöjtens än flammande, än lyriska toner.
I Golden Cradle för violin har Talvitie använt material ur kammaroperan Yksi siemen, yksi suru (2015), som handlar om Aino Sibelius. Ainos förtvivlan över barnets död fick sitt uttryck i den flerstämmiga, expressiva texturen samt desperata rop, kraftfullt tolkade av Minna Pensola.
Cecilia Damströms pianokvintett Aino fortsätter trilogin Naisen kohtalo (Kvinnans öde), en treårig beställning av Kokonainen-festivalen. Damström inledde trilogin i fjol med en pianokvintett inspirerad av Minna Canth, och den avslutande delen ska handla om Helene Schjerfbeck.
Ainokvintetten uruppfördes av Heli Haapala (flöjt), Linda Suolahti (violin), Pekka Niskanen (klarinett), Lauri Angervo (cello) och Tiina Karakorpi (piano). Damström utnyttjar olika okonventionella speltekniker samt, i likhet med den första kvintetten, sång och visslande. Pianot var preparerat med metallplattor och andra föremål, och deras hantering var en prestation i sig. Texturen bestod mest av horisontala fält som var statiska vad harmonin beträffar men fyllda med pulserande, repetitiva rytmer samt förändringar i klangen och konsistensen. Musikens ihärdiga karaktär underströks av långa, uthållna toner.
Den första satsen (Rakkaus) började på ett fint, eteriskt sätt, medan den andra satsen (Höyry) var livlig med läckert kaotiska förtecken. Den finstämda tredje satsen (Kaipaus) förblev något svårtillgänglig på grund av den fragmentariska strukturen. Finalen (Rautaa) växte till en vild, bultande virvel.
Djärvheten och energin som präglade den första pianokvintetten återvänder här i en mer raffinerad form. Damström, som håller på att slutföra sina studier i musikhögskolan i Malmö, har en originell och stark tonsättarröst.