Den nya Ayn Rand och en mordisk nanny

Lionel Shrivers böcker har getts ut på svenska av förlaget Ordfront (Vi måste prata om Kevin, Dagen efter, Dubbelfel, Priset man betalar, Store bror). Hur det nu kommer att gå med Property (som recenseras här intill) återstår att se, men hennes föregående bok, romanen The Mandibles. A Family, 2019–2047 kommer Ordfront inte att ge ut.

”Det finns människor i boken som talar om muslimer på ett sätt som jag tycker är fördomsfullt och inskränkt. Jag ville inte vara den som ger ut boken”, förklarar Ordfronts förlagschef Pelle Andersson i en intervju i Svensk Bokhandel. ”Jag står inte bakom allt som står i alla böcker vi ger ut. Det är inte det jag menar. Det finns ju massor av människor som ger uttryck för helt stolliga åsikter. Men just den ställning som den här boken tar tycker jag att det finns tillräckligt mycket av i den svenska debatten.”

The Mandibles har väckt debatt också i USA och England. Och det verkar som om det fanns djupare problem i romanen än enskilda fiktiva personers uttalanden om muslimer.

Constance Grady på webbsajten Vox kallar den ”en konservativ libertariansk mardröm, rätt upp och ner”. Hon skriver att hon, trots att hon inte delar dess ideologiska implikationer, skulle kunna betrakta den som välskriven om den inte gav intryck av att existera enbart för att gotta sig åt (”congratulate itself on”) sina politiska åsikter.

Den ideologiska slutsatsen som går att utläsa ur romanen som helhet är för Grady uppenbar:

” [De] artiga, korrekta personerna [i romanen] tror på guldmyntfot, plattskatt, rätten att bära vapen och amerikansk inföddhet [American nativism]. De högljudda tror på finansreglering, vapenkontroll och progressiv immigrationspolitik. De har fel och deras felaktiga åsikter och högljuddhet förstör USA. [...] Det här får vi ut av att läsa The Mandibles: platta gestalter som bara finns till för att agera språkrör för självbelåtet nedlåtande halmgubbeargument om ekonomisk teori. Parodier som inte verkar förstå det de avser parodiera. Massor av konservativ libertarianistisk propaganda. Och några glimtar av medryckande överlevnadshistoria.

Med andra ord: alla ingredienser till en ny Ayn Rand.”

Att se vilken ideologi en fiktiv text a) uttrycker b) befrämjar c) är av författaren avsedd att befrämja kräver läskunskaper som går långt utöver bedömandet av enskilda romanpersoners eller utsagors trevlighet eller politiska färg. Det här kompliceras ytterligare av att a, b och c kan vara samma sak, olika saker eller utesluta varandra. Ni som läser Shriver kan fundera på detta, själv har jag inte läst henne sedan skolskjutarromanen om Kevin, som visserligen var mäktigt otäck men i mitt tycke mera spekulativ än intressant.

Mer spekulativ än intressant, på ett utsökt obehagligt sätt, är också en bok som svenska recensenter varit mycket upphetsade över nyligen, nämligen den franska författaren Leila Slimanis thriller Vaggvisa (Natur & kultur).

Barnsköterskan Louise, medelålders av blondfransk arbetarklass och därmed kvarterets enda vita nanny, räddar medelklassparet Myriam och Paul ur en råddig småbarnsvardag genom att på ett mästerligt sätt ta hand om deras små barn, deras matlagning, deras hem... Till slut har hon gjort sig så oumbärlig att de tar henne med på semestern till Grekland.

Ingen spoiler här, på bokens första sida har hon redan mördat sina små skyddslingar, med en ovanligt vass keramisk kniv som paret fått i present av en sushikunnig vän.

På drygt 200 sidor tätt packade med psykologiskt utstuderade varningssignaler och träffsäkra observationer av sociala och klassmässiga markörer (vi ska tänka ”habitus”, ”kulturellt kapital”) rekonstrueras det märkliga förloppet. Myriam är obegripligt motståndslös i sin tacksamhet över att nån tar hand om den kladdiga sidan av moderskapet, Louise drivs av en bottenlös brist, klassamhället har placerat dem i deras respektive kulturella startpositioner i en bana där deras möte ändar i katastrof...

Slimani har belönats med Goncourtpriset för romanen som översatts till 38 språk, men orsaken undflyr mig. Vill hon att vi ska tänka på klass och/eller psykopatologi, eller vill hon bara skrämmas? Den här boken är för strömlinjeformad för att förmedla vare sig känsla eller insikt till mig. Utom denna: att jag är innerligt glad att jag slapp välja nanny åt mina barn. De gick på dagis, vi betalade en avgift vi hade råd med och resten finansierades med skattemedel. Hjärtligt tack, 90talsfinland!

Bland dagisets många fördelar räknas – åtminstone i princip – att där jobbar flera vuxna som håller ögonen på varandra. En ypperlig institution som samhället verkligen borde satsa på, genom betydande ekonomiska insatser!

”The Mandibles har väckt debatt också i USA och England. Och det verkar som om det fanns djupare problem i romanen än enskilda fiktiva personers uttalanden om muslimer.”