Med valens andedräkt i nacken
Klumpigt och långsamt, som en astronaut på månen vänder jag mig om i den otympliga räddningsdräkten när jag hör frustandet bakom mig. Den väldiga blanka spolformade kroppen som uppenbarar sig bredvid gummibåten får blodet att rusa till tinningarna. Och se
På vägen ut till den nordostligaste punkten i Nova Scotia, fiskeläget på Brier Island, måste jag ta två färjor på de ställen den långsmala landtungan med Atlanten på bägge sidor avbryts av smala sund.
Det är tunt med bensinmackar och en blick på mätaren visar att det nu finns soppa i tanken för bara 100 kilometer och en lätt ängslan ger sig till känna.
Hur kan man vara så dum? President Kekkonens mest citerade lärdom var att man alltid ska äta och gå på toa när chansen ges. Det gäller också för tankning av bil.
Efter många mil utan bebyggelse dyker äntligen en liten oansenlig mack upp.
Kvinnan bakom disken tackar med ett brett leende och ett ”Have a very good day honey”. Det där med ”honey” känns bra, även om också två muskiga långtradarchaffisar beviljas samma tillönskning.
Regnet och dimman viker undan. Molntäcket spricker upp och Atlanten ser inbjudande ut.
Haha, du har rätt i att man kan känna lukten av val redan innan man ser dem. Ingen fräsch andedräkt precis. Kapten Jamie Swift
Kan nästan vända på fläcken
Några sjömil utanför hamnen saktar vi in och låter dyningen makligt rulla båten.
– Håll ögonen uppe nu, uppmanar kapten Jamie Swift.
Det gör vi, men efter en timme har vi inte sett nåt annat än en nyfiken gråsäl som bjuder ut sig likt en blivande kommunalpolitiker. Mina medresenärer ser lätt besvikna ut, men jag tycker mig känna vittringen av val.
– Haha, skrattar Captain Jamie, du har rätt i att man kan känna lukten av val redan innan man ser dem. Ingen fräsch andedräkt precis.
Det är förståeligt, om man lever på räkor och sill.
Så kommer ropet föröver: ”Val till vänster”.
Men valen har dykt ner lika snabbt som den dök upp och lämnar bara några ringar på ytan.
– Jag är varje gång lika fascinerad över att ett så stort djur kan röra sig så snabbt och smidigt. Nästan vända på fläcken, säger Jamie.
Så hör jag frustande bakom mig, vänder mig, snavar över mina egna ben i den klumpiga räddningsdräkten och gör en kullerbytta. Det finns tyvärr ingenting av valens gracila rörelser hos mig.
Det var den andra valen som poserade för oss, men jag har ännu inte sett ens min första.
Kameran som jag fästat på pannan har filmat allt men det mest valaktiga den lyckats fånga är min näsa. I övrigt ser det ut som om kameran snurrat i en tvättmaskin.
8 meters minstingar
Det verkar dock som valarna skulle ha förbarmat sig över oss för plötsligt lyckas också jag få syn på en. Det är en vikval. Så en till, och en till. De är åtminstone tre stycken som cirklar runt oss.
De skulle med lätthet kunna välta hela båten, men det lär de aldrig ska göra. 8,5 meter långa blir de i snitt, och trots det är de valsläktets minstingar.