Tillbakablickande stadionrock
Manic Street Preachers bjuder inte på några överraskningar, men nya albumet fungerar ändå bra som humörhöjare.
ROCK
Manic Street Preachers
Resistance is Futile (Sony)
Walesiska Manic Street Preachers tog avstamp i punken, men det var med de pompösa arenaklangerna på This Is My Truth Tell Me Yours från 1998 som framgångarna kom. Då hade bandet i och med att gitarristen Richey Edwards spårlöst försvunnit (han dödförklarades först 2008) dessutom fått ett lite mytiskt skimmer.
Men efter guldåldern – med musik som i dag känns aningen daterad – tappade gruppen fokus. De försökte sig länge på olika stilar och ljudbyggen utan att få tag i den röda tråden. En vändpunkt kom med Journal for Plague Lovers (2009), där killarna tonsatte efterlämnade texter av Edwards för att på så sätt hitta tillbaka till rötterna.
På aktuella Resistance Is Futile traskar man vidare i trygga spår, med få överraskningar men desto fler återblickar mot tidigare skeden i bandhistorien. En del rester från den tidiga, punkigare fasen blandas med klangfulla element från den orkestrala stadionrockperioden. Det brassas på lite väl tjockt ibland, med ett bredbent riffande, men i massan finns också en del melodistarka guldkorn inbakade.
Energin har kämparna i behåll, i kombination med en måhända naiv men optimistisk tro på rockmusikens helande kraft. Så visst fungerar flera av låtarna bra som humörhöjare.