Inte bara retrovibbar på Bridges uppföljare

SOUL

Leon Bridges

Good Thing (Columbia/Sony Music)

När Texassångaren Leon Bridges debuterade år 2015 lyckades han nå en hyfsad framgång med sin 1960-talsmässigt mysiga retro-soul. Men en mer kritiskt lagd lyssnare kunde hävda att den här stilen representerar en något tillrättalagd version av så kallad svart musik.

Av inledande Bet Ain’t worth the Hand att döma låter det som om han nu i stället tagit steget in mot 1970-talet, med ett Curtis Mayfieldsampel och rikt orkestrerat arrangemang, stråkar, harpa och klockspel. Därpå följande Bad Bad News svänger i en avspänt jazzig up-tempogroove medan Shy har en melodigång som vagt minner om någon klassisk Isley Brothers-ballad.

Det här är en väldigt stark öppningstrio.

Inte för att en 70-talistisk

stil bättre skulle motsvara dagens svarta sound. Det är snarare så att Bridges tydligare förankrar det hela i en egen upplevelse av Usher och sådan 90-tals hiphop och annat som han själv vuxit upp med.

Att hans röst sedan har den där rätta lilla strävheten skadar ju inte, och när den emellanåt stiger i falsett, lossnar det naturligt liksom, inte som en inövad effekt.

Ett par mer dansanta nummer i tidig 80-tals discoboogiestil mot slutet av skivan bidrar med tempomässig variation. Innan de två avslutande starka balladerna ger en fingervisning om att vår man inte heller skyr det mer vågat sparsmakade uttrycket.