Hel­ve­tes­ga­pet finns i Lo­vi­sa

Vil­ken be­rät­tel­se pas­sar väl bätt­re för en te­a­ter ute i na­tu­ren än Ron­ja Rö­var­dot­ter? Den sista fredagen i ju­ni är det pre­miär på Lu­rens som­mar­te­a­ter i Lo­vi­sa.

Hufvudstadsbladet - - News - SONJA MäKELä sonja.ma­ke­la@hbl.fi

Ron­ja Rö­var­dot­ter (Li­via Wik­ström) och Birk (Emi­lia Ten­hu­nen) är in­te räd­da för att hop­pa över Hel­ve­tes­ga­pet som tor­nar upp sig på Lu­rens som­mar­te­a­ter. Lu­rens­gäng­et har länge närt en dröm om att sät­ta upp Astrid Lind­grens sa­ga, och var gla- da då re­gis­sö­ren Tobias Zil­li­acus val­de just Ron­ja.

Tobias Zil­li­acus ha­de ing­en er­fa­ren­het av ama­tör- el­ler som­mar­te­a­ter då han i hös­tas tac­ka­de ja till upp­dra­get att re­gis­se­ra Lu­rens näs­ta pjäs. Men den okän­da värl­den loc­ka­de.

– Jag blev ny­fi­ken, det var helt obru­ten mark, sä­ger Zil­li­acus som nu re­pe­te­rar fem da­gar i vec­kan med tret­tio­sju ama­tör­skå­de­spe­la­re varav fem­ton är barn och res­ten ton­å­ring­ar el­ler vux­na.

När han fast­na­de för Astrid Lind­grens sa­ga kän­de många på te­a­tern en gläd­je och en lätt­nad – det var en be­rät­tel­se som snur­rat med i pla­ner­na länge, men som det än­då ald­rig ha­de va­rit rik­tigt rätt lä­ge att sät­ta upp. En med­lem i en­semb­len ha­de vän­tat så länge att han gått från att vil­ja spe­la Mat­tis till att nu va­ra mer lämp­lig som Skalle-Per. I år stod stjär­nor­na änt­li­gen i rätt lä­ge för att Ron­ja och rö­var­na skul­le in­ta Lu­rens.

– Stäl­let är per­fekt för pjä­sen. Och det är en fin story med många aspek­ter och plan, som all­tid med Astrid Lind­gren. Den har ett stort hjär­ta men vä­jer in­te för svå­ra frå­gor och kon­flik­ter, sä­ger Zil­li­acus.

Ron­ja spe­las av fem­ton­å­ri­ga Li­via Wik­ström från Helsing­fors. Hon är ing­en te­a­ter­no­vis: hon går på mu­sik­te­a­ter­sko­lan Nya Ta­dam, som i vå­ras sat­te upp pjä­sen Scen­pro­vet på Svens­ka Te­a­tern och som näs­ta vår igen gör en pro­duk­tion på sam­ma scen. Ti­di­ga­re har hon va­rit med i skol­pjä­ser och hob­bygrup­per.

Trots att det är förs­ta gång­en Wik­ström är med på Lu­rens, har hon ett varmt och nä­ra för­hål­lan­de till te­a­tern.

– Vi har som­mar­stäl­le helt nä­ra och jag har gått på al­la fö­re­ställ­ning­ar se­dan jag var li­ten, be­rät­tar Wik­ström vars fa­vo­ri­ter ge­nom åren har va­rit Gre­a­se och Djung­el­bo­ken.

Hon har många gång­er tänkt att det skul­le va­ra ro­ligt att va­ra med, men nu när det kanske är sista som­ma­ren som hon in­te som­mar­job­bar kän­des tajm­ning­en per­fekt. Pjäsva­let in­ver­ka­de dess­utom.

– Jag har en gans­ka spe­ci­ell re­la­tion till Ron­ja, hon var en stor del av min barn­dom. Jag kan fil­men ut­an­till och lek­te all­tid be­rät­tel­sen som barn. Jag var ock­så ett skogs­barn som hon, som tyck­te om att springa om­kring i sko­gen och upp­täc­ka sa­ker, be­rät­tar Wik­ström.

– Jag kan ock­så re­la­te­ra till att va­ra en­da bar­net och växa upp med vux­na run­tom­kring.

Zil­li­acus, å sin si­da, har ett an­nat per­spek­tiv ef­tersom han in­te upp­lev­de be­rät­tel­sen som barn.

– Jag var re­dan i ton­å­ren då bo­ken kom ut, och har upp­täckt Ron­ja Rö­var­dot­ter först som vux­en via mi­na eg­na barn, sä­ger Zil­li­acus som i be­rät­tel­sen iden­ti­fi­e­rar sig med Mat­tis i och med att Zil­li­acus eg­na barn är i sam­ma ål­der som hans.

Re­la­tio­ner

Be­rät­tel­sen om Ron­ja och Birk och de två rövark­la­ner­na har många kär­nor.

– Oli­ka sa­ker sti­ger upp som det mest vik­ti­ga un­der pro­ces­sens gång. För till­fäl­let känns far och dot­ter-re­la­tio­nen och upp­gö­rel­sen som det cen­tra­la. Det hand­lar om hur man ska för­hål­la sig till gam­la tra­di­tio­ner, hit­ta sin egen väg och hur man kan för­so­nas. Det finns två star­ka vil­jor som in­te kan för­e­nas, men slut­li­gen möts de än­då, sä­ger Zil­li­acus.

– Dess­utom finns det en flyk­ting­te­ma­tik som är in­tres­sant och som man kan dra hur många pa­ral­lel­ler som helst från till da­gens värld, sä­ger Zil­li­acus apro­på Bor­karö­var­na som flyt­tar in i en oan­vänd del av bor­gen, men som Mat­tis­rö­var­na in­te vill ve­ta av.

Det är ett mo­ral­di­lem­ma som Mat­tis ställs in­för: vem har rätt till vad? Han är ock­så fång­en av tra­di­tio­ner men vå­gar slut­li­gen bry­ta sig loss från dem.

– Vän­ska­pen mel­lan Ron­ja och Birk är så klart ock­så cen­tral, med sitt klas­sis­ka Ro­meo och Ju­lia-upp­lägg. Re­la­tio­nen är in­tres­sant: är det kär­lek, vän­skap, sys­kon­skap el­ler är de bunds­för­van­ter? fun­de­rar Zil­li­acus.

Klas­siskt plus nytt

Rö­var­värl­den byggs upp stor­sti­lat på Lu­rens, med Hel­ve­tes­ga­pet högt ovan­för mar­ken, med borg och grot-

ta och sal – sko­gen finns re­dan på plats.

– ”Så här stort har det ald­rig va­rit” är en van­lig kom­men­tar! sä­ger Wik­ström.

Vrid­läk­ta­ren är vik­tig och al­la hål­ler tum­mar­na för att det gam­la ma­ski­ne­ri­et or­kar snur­ra på he­la som­ma­ren ut­an mo­tor­stopp.

Trots att fö­re­ställ­ning­en är klas­sisk finns nya element, in­te minst ny­skri­ven mu­sik av Han­nu Ris­ku med sång­tex­ter av Zil­li­acus. Zil­li­acus har ock­så gjort en ny dra­ma­ti­se­ring, även om al­la hans idéer in­te fal­lit i god jord hos re­pre­sen­tan­ter­na för Lind­grens döds­bo.

– Jag har bol­lat med dem och de har va­rit gans­ka strik­ta när det gäl­ler för­änd­ring­ar, men till slut hit­ta­de vi en ver­sion som al­la par­ter kun­de enas om.

Det ro­li­ga är att den nya mu­si­ken god­kän­des. En gam­mal be­kan­ting från fil­men finns dock med: Vargsång­en. Till pro­duk­tio­nen hör så klart ock­så al­la konst­när­li­ga element som gör en te­a­ter­fö­re­ställ­ning: ko­stym, smink, ko­re­o­gra­fi, ljud­de­sign. Det sto­ra gäng­et på scen är en ut­ma­ning för re­gis­sö­ren, men ock­så en fin möj­lig­het som in­te finns i proffs­te­a­ter där al­la mås­te få be­talt.

En­semb­len är ung och över­vä­gan­de kvinn­lig, med någ­ra un­dan­tag. Ock­så Birk spe­las av en tjej, Emi­lia Ten­hu­nen. Men det­ta görs det ing­et stör­re num­mer av.

– Jag tyc­ker att det är ro­ligt att det in­te är så de­fi­ni­e­rat och inru­tat, sä­ger Zil­li­acus, som än­då med­ger att han blev li­te över­ras­kad när han in­såg att en­semb­len in­te var nå­got klas­siskt rö­var­ma­te­ri­al.

För Wik­ström går ar­be­tet med att le­va sig in i Ron­jas roll bra.

– Det är lät­ta­re nu när vi är ut­om­hus, och när jag lär mig re­pli­ker­na går det me­ra fly­tan­de he­la ti­den. Jag vet hurudan Ron­ja är som ka­rak­tär, så det är lätt.

So­ci­alt

Som­mar­te­a­ter är en all­de­les spe­ci­ell kul­tur­fö­re­te­el­se. Det är en av som­ma­rens höjd­punk­ter för många, det är tra­di­tion och nå­got man gör till­sam­mans. Det so­ci­a­la är li­ka vik­tigt som fö­re­ställ­ning­en – till och med så att pa­u­sen kanske är det bäs­ta med upp­le­vel­sen.

– Det är en hap­pe­ning, men sam­ti­digt vill vi bju­da på en un­der­hål­lan­de fö­re­ställ­ning, sä­ger Zil­li­acus som tyc­ker att det är nå­got fint i över­ens­kom­mel­sen mel­lan publik och skå­de­spe­la­re: publi­ken vet att allt kanske in­te är helt per­fekt men de he­jar på för fullt och är med på no­ter­na.

Ama­tör­te­a­ter hand­lar in­te pri­märt om att kom­ma fram till ett mål, ut­an om att vå­ga be­ge sig på re­san dit. Det hand­lar om att över­vin­na sig själv. Många av skå­de­spe­lar­na i Ron­ja Rö­var­dot­ter är med för förs­ta gång­en.

– Jag för­sö­ker hål­la i min­net att det in­te ba­ra hand­lar om att gö­ra en bra fö­re­ställ­ning, ut­an om att al­la som är med ska må bra och tri­vas till­sam­mans. Ge­men­ska­pen och sam­va­ron är li­ka vik­ti­ga som att be­rät­ta en bra histo­ria, och jag vill att käns­lan av kol­lek­tiv ska va­ra på­fal­lan­de och smit­ta av sig på publi­ken, sä­ger Zil­li­acus som är im­po­ne­rad av att folk läg­ger ner så myc­ket tid på pro­jek­tet: in­te ba­ra re­pe­ti­tio­ner­na som på­gått he­la vå­ren ut­an ock­så spel­pe­ri­o­den, från slu­tet av ju­ni till bör­jan av au­gusti.

Om två vec­kor ekar Ron­jas vår­skrik över nej­den.

– Det är det en­da jag in­te har be­hövt öva på. Det är ba­ra att skri­ka, ler Wik­ström.

FO­TO: KRISTOFFER ÅBERG

FO­TO: KRISTOFFER ÅBERG

Ge­men­ska­pen och sam­va­ron är li­ka vik­ti­ga som att be­rät­ta en bra histo­ria, sä­ger re­gis­sö­ren Tobias Zil­li­acus. Från väns­ter: Ilk­ka Re­lan­der, Ju­lia Sal­mi­nen, J. Ed­gar Ni­e­mi­nen, Li­via Wik­ström, Emi­lia Ten­hu­nen, Zil­li­acus, John Whitesmith och Ter­hi Rönn­holm.

FO­TO: KRISTOFFER ÅBERG

Jag kan fil­men ut­an­till och lek­te all­tid be­rät­tel­sen som barn. Jag var ock­så ett skogs­barn som hon, som tyck­te om att springa om­kring i sko­gen och upp­täc­ka sa­ker, be­rät­tar Li­via Wik­ström.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.