Ett pen­sio­nat

Som­ma­rä­ven­ty­ret Tid­vatt­nets styr­ka i Fun­dy­buk­tens in­ners­ta vi­kar vid No­va Sco­ti­as kust är för­stum­man­de. Var sjät­te tim­me sti­ger el­ler sjun­ker vatt­net mot­sva­ran­de ett fem­vå­nings­hus. De skulp­tu­ralt ero­de­ra­de klip­por­na blott­läg­ger stän­digt nya fynd från jord

Hufvudstadsbladet - - News - TEXT & FO­TO: STEFAN LUND­BERG Stefan.lund­berg@ksf­me­dia.fi

som ut­ma­nar fan­ta­sin och ett tidvatten som sak­nar mot­styc­ke mö­ter HBL:s som­ma­rä­ven­ty­ra­re Stefan Lund­berg på den and­ra etap­pen av ”Ex­pe­di­tion Ka­na­da”.

– Om du tän­ker dig ner till klip­por­na ska du skyn­da dig. Om tju­go mi­nu­ter är du om­ring­ad av vat­ten på al­la håll och har in­te en chans att nå trap­por­na upp från bas­säng­en.

Den kvinn­li­ga vak­tens var­ning i Burn­tcoat Ro­ad i No­va Sco­tia är be­fo­gad. Ba­ra orts­bor och and­ra in­vig­da fat­tar tid­vatt­nets enor­ma kraf­ter just här där skill­na­den mel­lan lå­goch hög­vat­ten kan va­ra upp till 16,3 me­ter. Högst i värl­den.

Burn­tcoat Ro­ad är ud­den med den bäs­ta ut­sik­ten över fe­no­me­net. Ett in­for­ma­tions­cen­ter för tu­ris­ter har upp­rät­tats i den park­li­ka mil­jön.

Den sli­pa­de rö­da sand­ste­nen som ut­gör oce­a­nens bot­ten är fort­fa­ran­de hal och slipp­rig från fö­re­gå­en­de ebb när jag med en oro­lig blick på det sti­gan­de vatt­net ne­da­nom skyn­dar mig ner mot klip­por­na. De ser ut som jät­te­li­ka ter­mit­stac­kar. Mil­jo­ner år av tidvatten har svar­vat ut de mest fan­ta­si­ful­la for­mer i det mju­ka ber­get.

Na­tu­rens un­der

Tid­vatt­net i Fun­dy­buk­ten räk­nas till ett av Nor­da­me­ri­kas sju un­der­verk och än­då har jag för­må­nen att just nu stå helt en­sam mel­lan klip­por­na och ha­vet. Det är låg­sä­song än­nu. På vägen har jag mött ba­ra en an­nan tu­rist. Ock­så hon ma­nar mig att skyn­da på.

– Två gång­er per dygn väl­ler det in li­ka myc­ket vat­ten i Fun­dy­buk­ten som det finns i al­la värl­dens söt­vat­ten­flo­der sam­man­lagt, be­rät­tar en av gui­der­na.

För att för­sö­ka för­stå vat­ten­mäng­den har myn­dig­he­ter­na il­lu­stre­rat det med en gra­fik som vi­sar en ”vat­ten­kub” på 100 km x 100 km x 100 kilo­me­ter.

Det är osä­kert om sa­ken blir tyd­li­ga­re av den jäm­fö­rel­sen, men man för­står att det är frå­gan om mer vat­ten än man kan be­gri­pa.

Var­för vatt­net just på den här av al­la jor­dens plat­ser sti­ger och sjun­ker så dras­tiskt har ve­ten­skaps­män­nen ock­så si­na för­kla­ring­ar till. Må­nen är den hu­vud­skyl­di­ga.

Må­nens drag­nings­kraft för­sö­ker sträc­ka ut jor­den som en av­lång ame­ri­kansk fotboll. Det märks mik­ro­sko­piskt li­te på jord­skor­pan, men vat­ten­mas­sor­na lyc­kas må­nen sät­ta i rö­rel­se.

Det tar jor­den 24 tim­mar och 50 mi­nu­ter att snur­ra ett varv i för­hål­lan­de till må­nen. Det in­ne­bär att var­je punkt på jor­den un­der det här ”mån­dyg­net” kom­mer att va­ra ut­satt för må­nens drag­nings­kraft två gång­er.

Där­för är skill­na­den mel­lan låg och hög­vat­ten 6 tim­mar och 13 mi­nu­ter.

Or­sa­ken till att ha­vet i Fun­dy­buk­ten be­ter sig så våld­samt i jäm­fö­rel­se med ex­em­pel­vis Ös­ter­sjön är en än­nu mer kom­pli­ce­rad histo­ria som har att gö­ra med att buk­ten är smal och att den är för­bun­den med At­lan­ten.

Summan av kar­de­mum­man är ett fan­tas­tiskt skå­de­spel. För da­gens rast­lö­sa män­ni­ska är det in­te värt att fö­re­slå att man sätter sig på en bänk och föl­jer med tid­vatt­nets rö­rel­se i sex tim­mar.

Det är klo­ka­re att ta sig en titt på hur det ser ut vid flod och se­dan för­dri­va ti­den med nå­got an­nat och åter­kom­ma sex tim­mar se­na­re när stran­den för­flyt­tat sig fle­ra kilo­me-

ter ut­åt el­ler på de bran­tas­te stäl­le­na, sex­ton me­ter ner­åt.

Hem­lig­he­ter

Vatt­nets evi­ga rö­rel­se tving­ar klip­por­na att med jäm­na mel­lan­rum blott­läg­ga si­na hem­lig­he­ter. I Fun­dy­buk­ten lig­ger fors­kar­na stän­digt i start­gro­par­na i vän­tan på att vatt­net grävt fram till ex­em­pel nya de­lar av di­no­sau­ri­er vars ske­lett för över 200 mil­jo­ner år se­dan be­gravts i san­den som sak­ta för­vand­lats till en grav­kam­ma­re i sten.

Tim Fe­dak, chef för Fun­dy geo­lo­gis­ka mu­se­um, sä­ger att ero­sio­nen är otro­ligt snabb och att det där­för är en ide­a­lisk plats för ett mu­se­um.

– Vi grans­kar of­ta klip­por­na och upp­täc­ker ge­nast ben som kom­mit i da­gen.

Det sked­de ef­ter en hård storm för någ­ra år se­dan då en rad di­no­sau­rie­ben plöts­ligt blot­ta­des. Kon­ser­va­to­rer­na kas­ta­de sig ögon­blick­li­gen över fyn­det för tid­vatt­net skul­le ha malt sön­der be­nen på ba­ra en må­nad och för­vand­lat dem till sand.

Di­no­sau­ri­er­na som åter­finns här­stam­mar från ju­ra- och tri­as­pe­ri­o­der­na och lev­de för 200–245 mil­jo­ner år se­dan.

Tim Fe­daks geo­lo­ger in­bju­der ock­så tu­ris­ter­na att själ­va del­ta i fos­sil­le­tan­det. Fors­kar­na tar med sig små grup­per som får age­ra forsk­nings­as­si­sten­ter och själ­va upp­täc­ka en för­gång­en tid.

Fång­en i sitt hem

Den rö­da sand­ste­nen är på si­na stäl­len full av små hål, som om nå­gon lekt med en borr­ma­skin. Det gäl­ler dock att hål­la fing­rar­na bor­ta från hå­len, hur loc­kan­de det än skul­le va­ra att stic­ka in ett. Hå­len är näm­li­gen den ex­tremt säll­syn­ta borr­muss­lan Bar­nea trun­ca­tas hem.

Det är strängt för­bju­det att ploc­ka med sig av muss­lor­na el­ler att ens rö­ra vid dem.

Ar­ten är fa­sci­ne­ran­de. När muss­lan är all­de­les li­ten bör­jar den sak­ta bor­ra sig in i ber­get. När den väl be­fin­ner sig i sin lil­la ver­ti­ka­la grot­ta bör­jar den ur­hol­ka ut­rym­met allt­mer, sam­ti­digt som den ”äter” mik­ro­sko­piskt små or­ga­nis­mer och bör­jar växa.

Slut­re­sul­ta­tet är att muss­lan är be­tyd­ligt stör­re än tun­nel­öpp­ning­en. Den har allt­så in­te en chans att nå­gon­sin kom­ma ut ur sin lil­la kam­ma­re. Det har den väl in­te för av­sikt att gö­ra hel­ler. Den le­ver ett still­samt och en­samt liv i tid­vatt­nets evi­ga rytm.

❞ Borr­muss­lan le­ver ett still­samt och en­samt liv i tid­vatt­nets evi­ga rytm.

Värl­dens störs­ta skill­nad mel­lan ebb och flod äter sak­te­li­gen upp strän­der­na längs Fun­dy­buk­ten i No­va Sco­tia. Sam­ti­digt spo­lar vatt­net fram di­no­sau­ri­er­nas ben.

■ Må­nen lär va­ra den hu­vud­skyl­di­ga till tid­vat­tens­skill­na­den i Fund­by­buk­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.