I mak­tens land­skap…

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt -

I vå­ras till­bring­a­de jag tre vec­kor på en re­hab­kli­nik i Wand­litz i Bran­den­burg, cir­ka 30 km norr om Ber­lin. Ef­ter en höf­to­pe­ra­tion skul­le ben­musk­ler­na trä­nas upp. Da­gar­na för­flöt med oli­ka sche­man, från vat­ten­gym­nas­tik och ben­lyft vid stång (till hur­tig marsch­mu­sik) till lång­sam­ma pro­me­na­der på kryc­kor längs sling­ran­de gång­ar i den vack­ra träd­går­den. I bör­jan av maj stod de för­äd­la­de sy­re­ner­na i full blom och rho­do­dendron bör­ja­de slå ut i oli­ka ny­an­ser li­la och vi­o­lett.

I dam­men ja­ga­de grä­sän­der­na varand­ra i kamp om bröd­bi­tar­na som vi kon­va­le­scen­ter kas­ta­de åt fåg­lar­na un­der vi­lo­pa­u­ser­na i die Ge­h­schu­le, gång­sko­lan.

Fö­ga ana­de jag att jag be­fann mig på hi­sto­risk mark. Un­der sam­ma form­klipp­ta lön­nar ha­de herrar Ho­nec­ker, Ul­bricht och Krenz sut­tit, kanske på sam­ma bänk där jag nu sträck­te ut mitt ope­re­ra­de ben, me­dan de dis­ku­te­ra­de ut­veck­ling­en i DDR, med­lem­mar i po­lit­by­rån som de var.

Jag be­fann mig allt­så mitt i DDR:s hjär­ta och hjär­na, om­gi­ven av le­dar­gar­dets vil­lor i ”mak­tens land­skap”, som det kal­la­des mel­lan 1958 och 1989. Inga van­li­ga DDR-med­bor­ga­re ha­de till­trä­de till det­ta av­spär­ra­de och strängt be­va­ka­de om­rå­de, en­dast po­lit­by­rå­fol­ket fär­da­des hit i bil­kon­vo­jer längs ”Pro­to­koll­strec­ke”, ut­farts­vä­gen norrut från Ber­lin, som stäng­des av för an­nan tra­fik när le­dar­na var i be­hov av ”re­kre­a­tion”.

Runt des­sa 160 hek­tar gick ett stål­stäng­sel med vakt­po­ste­ring­ar var tret­tion­de me­ter. Den så kal­la­de in­re ring­ens 23 vil­lor pat­rul­le­ra­des dyg­net runt av 200 väk­ta­re från Sta­sis fruk­ta­de spe­ci­al­kom­man­do Fe­lix Dzerzjin­skij-re­ge­men­tet.

Över tret­tio år var Wand­lit­z­om­rå­det för öst­tys­kar­na en myt. Ryk­ten flo­re­ra­de om hur po­lit­by­råns med­lem­mar vält­ra­de sig i lyx och ha­de bad­rumskra­nar av guld i ”Vol­vo­grad” el­ler ”Bon­zen­hau­sen”, ”pam­par­nas by”.

Guld­kra­nar­na var nog en skrö­na, men po­lit­by­rå­fa­mil­jer­na ha­de till­gång till en lyx som för­ne­ka­des öv­ri­ga öst­tys­kar, det vill sä­ga elekt­ro­nik och hus­hålls­ma­ski­ner från väst. För DDR-pam­par­na var guld och ka­vi­ar ba­ra var­dags­mat – det såg Moskva till. Po­lit­by­rån suk­ta­de ef­ter väst­tys­ka Mi­e­le-kyl­skåp och Si­e­mens tvätt­ma­ski­ner. Och im­por­te­ra­de väst­bi­lar som Vol­vo och Ci­troën.

”Skogs­vil­lor­na” i Wand­litz bör­ja­de byg­gas 1957, när Wal­ter Ul­bricht ef­ter Ung­ern-re­vol­ten oro­a­de sig för de öst­tys­ka le­dar­nas sä­ker­het. Här ar­re­ste­ra­des Sta­si-che­fen Erich Mi­el­ke i slu­tet av 1989 till­sam­mans med Erich Ho­nec­ker, som först väg­ra­de att ge upp ”sitt som­mar­re­si­dens”. Pro­ble­met Ho­nec­ker lös­tes ge­nom att han fick bli kvar – i hu­sar­rest. Om ef­ter­trä­da­ren Egon Krenz (han med Fer­nan­del-le­en­det!) be­rät­tas att han tog sitt bad­kar med sig. Bad­ka­ret var en de­sign­pro­dukt från Vil­le­roy & Boch och tro­li­gen in­såg Krenz att ett så fint bad­kar får han ald­rig me­ra.

Egon Krenz’ bad­kar blir allt­så in­te en del av det kul­tur­hi­sto­ris­ka skydds­ob­jek­tet Wand­litz.

Men hur myc­ket av Wal­ter Ul­brichts enor­ma bib­li­o­tek som finns kvar för­blev oklart.

Ef­ter al­la des­sa år är Wand­litz ingen­ting Bran­den­burg stolt­se­rar med.

Un­der sam­ma form­klipp­ta lön­nar ha­de herrar Ho­nec­ker, Ul­bricht och Krenz sut­tit, kanske på sam­ma bänk där jag nu sträck­te ut mitt ope­re­ra­de ben.

IR­MA SWAHN

är en fri jour­na­list som pend­lar mel­lan Ber­lin, Helsing­fors och In­gå.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.