Makt och psyk­vård bot­ten­lös dra­mabrunn

Ryh­mä­te­at­te­ri bju­der in­te på nå­gon lätt­sam som­mar­te­a­ter på Sve­a­borg. Tack för det.

Hufvudstadsbladet - - Sport - SONJA MäKELä

Yk­si len­si yli kä­en­pe­sän (Gök­bo­et) Ryh­mä­te­at­te­ri, Sve­a­borg. Dra­ma­ti­se­ring Da­le Was­ser­man ut­i­från Ken Ke­seys ro­man. Över­sätt­ning: Sa­mi Park­ki­nen. Re­gi: Ju­ha Kuk­ko­nen. Sce­no­gra­fi: Jan­ne Siltavu­o­ri. Ljus: Vil­le Mäkelä. Ljud: Jus­si Kärk­kä­i­nen. Dräk­ter: Nin­ja Pa­sa­nen. Mask: Ari Haa­pa­ni­e­mi. På sce­nen: Robin Svart­ström, Min­na Su­u­ro­nen, Ro­bert Kock, Ti­ia Lous­te, Samu­li Ni­it­tymä­ki, Ami­ra Khali­fa, Mik­ko Pent­ti­lä, Tom­mi Ero­nen, Wan­da Du­bi­el, Jut­ta Jär­vi­nen, Alex An­ton.

Att sät­ta upp Gök­bo­et in­om kal­la sten­mu­rar på Sve­a­borg ter sig lämp­ligt. Plat­sen sym­bo­li­se­rar makt­re­la­tio­ner och är tek­niskt sett iso­le­rad från res­ten av sam­häl­let. Gång­ar­na in till sce­nen och läk­tar­na är trånga och mör­ka, och kun­de en­kelt bloc­ke­ras och gö­ra oss till fång­ar.

De sar­ga­de sjä­lar­na, pa­ti­en­ter­na på den psy­ki­a­tris­ka av­del­ning som leds av sjuk­skö­ta­re miss Rat­ched (Min­na Su­u­ro­nen), är fång­na bå­de i sy­ste­met och i si­na eg­na sin­nen. Många av dem har skri­vit in sig fri­vil­ligt och kun­de där­med pro­me­ne­ra ut om de så vil­le. Men de vå­gar in­te. Sy­ste­met som un­der­ku­vat dem är ock­så ett skydd och en trygg­het.

När Rand­le P. McMurp­hy (Robin Svart­ström), som skic­kats till av­del­ning­en för sin­nes­un­der­sök­ning för att han för­sö­ker sling­ra sig un­dan sitt fäng­el­se­straff ge­nom att spe­la psy­ko­pat, får ve­ta det­ta kan han in­te tro si­na öron. Var­för stic­ker de in­te?

Det här är ba­ra en av de många frå­gor­na i den­na klas­sis­ka be­rät­tel­se om makt, makt­miss­bruk och om vem som har rätt att de­fi­ni­e­ra män­ni­skor som fris­ka el­ler sju­ka. Det är en i grunden be­kläm­man­de och djupt sorg­lig be­rät­tel­se om en man som ifrå­ga­sät­ter sy­ste­met, som vill be­fria även si­na med”fång­ar”, men som slut­li­gen knäcks. Sy­ste­met vin­ner.

Sam­ti­digt är det en be­rät­tel­se full med hu­mor och varm ge­men­skap. Det är hel­ler ing­en sim­pel be­rät­tel­se om god­het kont­ra onds­ka, för in­te hel­ler an­ar­kis­ten McMurp­hy är en okom­pli­ce­rad good guy – han vin­ner sto­ra peng­ar av si­na med­pa­ti­en­ter ge­nom ha­sard­spel, han upp­vig­lar till nå­got som kan ses som mobb­ning – trots att det ter sig harm­löst skämt­samt och till och med em­pa­tiskt – mot den unge Bil­ly Bib­bit (Samu­li Ni­it­tymä­ki), med tragiska följ­der.

Och nej, in­te hel­ler den ky­li­ga, makt­full­kom­li­ga och ma­ni­pu­la­ti­va miss Rat­ched kan ses en­bart som onds­kan per­so­ni­fi­e­rad – i grunden mås­te hon an­tas vil­ja pa­ti­en­ter­na väl. Hon är en del av sy­ste­met och för­li­tar sig på dess reg­ler. Hon stäng­er av sin em­pa­ti för att kla­ra sig – he­la hen­nes verk­lig­het skul­le krac­ke­le­ra om hon ifrå­ga­sat­te sy­ste­met.

Det här är så klart en di­rekt al­le­go­ri på sam­häl­let i stort. Den de­mo­kra­ti som rå­der på av­del­ning­en – pa­ti­en­ter­na tillåts rös­ta om huruvi­da ti­den för tv-titt­ning ska se­na­re­läg­gas – är en­dast sken­bar och finns till för att ge pa­ti­en­ter­na en käns­la av att de kan på­ver­ka sin si­tu­a­tion. I verk­lig­he­ten är det än­då nå­gon an­nan som be­stäm­mer.

Im­po­ne­ran­de skå­de­spe­la­re

Ryh­mä­te­at­te­ris upp­sätt­ning av Ken Ke­seys ro­man, som dra­ma­ti­se­rats av Da­le Was­ser­man, är klas­sisk och ut­an någ­ra märk­vär­dig­he­ter; men det här är ing­en kri­tik. Be­rät­tel­sen och en­semb­len är så star­ka att det in­te be­hövs någ­ra troll­kons­ter. Re­gis­sö­ren Ju­ha Kuk­ko­nen li­tar på att bäg­ge bär, och det gör de.

Det är up­pen­bart att fil­men av Mi­loš For­man från 1975, med den iko­nis­ka Jack Nichol­son i hu­vud­rol­len, har fun­ge­rat som en vik­tig in­spi­ra­tions­käl­la. Klä­der, fri­sy­rer och ka­rak­tärstolk­ning­ar är väl­digt be­kan­ta från den. Svart­ström i sin svar­ta mös­sa, mu­stasch och lä­der­jac­ka, med sin själv­säk­ra gång, si­na sto­ra ges­ter, sitt tem­pe­ra­ment och sitt bre­da le­en­de, är näs­tan som en dub­bel­gång­a­re till Nichol­son – åter ut­an att me­na det­ta som nå­got ne­ga­tivt. Till en bör­jan kan jag in­te und­gå att se Nichol­sons flin fram­för mig, men ef­ter ett tag tar Svart­ström över rol­len och gör den till sin. Jag kan just nu in­te kom­ma på nå­gon skå­de­spe­la­re som skul­le pas­sa bätt­re som McMurp­hy.

Ni­it­tymä­k­is stam­man­de, osäk­ra, älsk­vär­da Bil­ly Bib­bit med sin vack­ra loc­ki­ga fri­syr är en li­ka över­ty­gan­de pre­sta­tion. Ro­bert Kock som den ut­trycks­lö­se Höv­dning Brom­den som lu­rar al­la och slut­li­gen räd­dar bå­de McMurp­hy och sig själv och på så sätt vin­ner över sy­ste­met, är li­kaså stark – mi­ni­ma­lis­tiskt skå­de­spel är en skick­lig­het. Su­u­ro­nen gör en sta­dig tolk­ning av miss Rat­ched.

Det finns en mängd trå­dar i den­na be­rät­tel­se man kun­de spin­na vi­da­re på, men jag får nöja mig med att kon­sta­te­ra att Ryh­mä­te­at­te­ri le­ve­re­rar en helgju­ten tolk­ning av en klassiker som är hög­ak­tu­ell 56 år ef­ter sin pub­li­ce­ring. Un­der den fart­fyll­da ytan finns ett tra­giskt och verk­ligt all­var.

FO­TO: MITRO HäRKÖNEN

Ro­bert Kock (i mit­ten) tol­kar den stum­me in­di­an­höv­ding­en och Robin Svart­ström an­ar­kis­ten McMurp­hy i Ryh­mä­te­at­te­ris upp­sätt­ning av klas­si­kern Gök­bo­et.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.