Til­lit, nåd och varm mjölk

Hufvudstadsbladet - - Dagbok - MONICA HEIKEL-NYBERG Blog­gar på an­de­tag.blogg.hbl.fi

De se­nas­te vec­kor­na har jag haft för­må­nen att föl­ja en li­ten män­niskas förs­ta vec­kor på nä­ra håll.

Lil­le ba­by Ru till­bring­ar helst all sin tid, bå­de i va­ket och so­van­de till­stånd, i hud­kon­takt med mam­ma el­ler pap­pa Kän­gu. Ac­ce­le­ra­tio­nen från so­van­de, svett­varmt li­tet knyte till hy­ste­riskt vrå­lan­de ur-unge är snab­ba­re än hos den snab­bas­te sport­bil, men pro­ble­met lig­ger i att ba­by Ru in­te all­tid vet vad han vill. In­nan han hin­ner kän­na ef­ter vad som är fel, hin­ner käns­lan fö­ra ho­nom till så­da­na av­grun­der av för­tviv­lan att det är så gott som omöj­ligt för ho­nom att lug­na sig så att han kan ta emot trös­ten, det vill sä­ga mam­ma Kän­gus bröst.

Pap­pa och mam­ma Kän­gu käm­par en­vist med sin förs­ta ut­ma­ning som för­äld­rar: att lä­ra ba­by Ru att vå­ga li­ta på att ma­ten kom­mer, att nå­gon lyf­ter upp den som grå­ter, att den vå­ta blö­jan byts mot en ny. Kort sagt att li­vet är gott och att till­va­ron bär. I mor­mors ögon väx­er ock­så för­ut­sätt­ning­ar­na för tron fram, en mat­stund och ett blöj­byte i ta­get. Til­li­ten till att det finns nå­gon som är stör­re och som vill mig väl.

Sam­ti­digt sti­ger min­ne­na från mam­ma Kän­gus egen ba­by­tid fram: stränga upp­ma­ning­ar att in­te skäm­ma bort bar­net med att lyf­ta upp det för of­ta. Kon­sta­te­ran­det att bar­nets ko­lik be­ror på att hon ma­tats of­ta­re än var tred­je tim­me. Be­rät­tel­ser­na från möd­rar i ti­di­ga­re ge­ne­ra­tio­ner som grå­tit i kapp med si­na barn, på var sin si­da om stäng­da dör­rar, i vän­tan på den reg­le­men­te­ra­de mat­ti­den. Barn som fått grå­ta för­gä­ves ef­ter tröst… Vem trös­tar dem? Vem lär den som vant sig vid hung­er och vå­ta blö­jor att li­vet är gott?

Ba­by Ru övar sig i til­lit och tå­la­mod. Pap­pa och mam­ma Kän­gu får, till­sam­mans med mor­mor och al­la and­ra som nå­gon gång haft el­ler va­rit barn, öva sig i att ta emot nåd. Nå­den att ve­ta att det finns nå­gon som är stör­re, nå­gon som vill dem väl. Nå­gon vars kär­lek bär värl­den. Nå­gon som all­tid ger nya möj­lig­he­ter att änd­ra det som blev fel ock­så då det mänsk­ligt sett är omöj­ligt.

Om ho­nom vet ba­by Ru än­nu ingen­ting, an­nat än att han sma­kar varm mjölk. Och det kanske räc­ker, just nu.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.