Att bygga sin karriär på konflikt

Snälla chefer vinner i längden, visar forskning. Men vad hinner hända före det på världsscenen, undrar HBL-chefen Lena Skogberg.

Jag ligger under ett träd och läser Dagens Nyheter. I en krönika skriver Catia Hultquist att vi har börjat ifrågasätta mobbare och översittare efter metoo.

”Det otrevliga idealet är på väg att bytas ut mot ett annat, vänligare. Inte minst på arbetsplatser. I efterdyningarna av metoo är det inte längre gångbart att bygga sin karriär på konflikt”, skriver Hultquist.

Så hoppfullt, tänker jag och läser glatt vidare. Krönikören startar sitt resonemang med den omstridda psykologiprofessorn Jordan B Peterson som hävdar att konfliktdrivna människor är framgångsrikare i arbetslivet, åtminstone i bemärkelsen når toppositioner.

Men nu håller något på att förändras, fortsätter Hultquist:

”Det som hände under metoo-hösten 2017 var att fler än en regel och ohejdad vana bröts. Förutom att det inte längre ansågs normalt att sextrakassera människor, har det också skett ytterligare ett paradigmskifte. Parallellt har en helt annan syn på ledarskap och karriär vuxit fram.”

Hultquist skriver att kurser i snällt ledarskap är trendigare än någonsin och använder Sveriges överbefälhavare Micael Bydén som ett exempel på en som leder agilt.

Med tankarna kretsande kring Finland och min egen arbetsplats klickar jag bort krönikan och skrollar vidare. Den vid det här laget beramade bilden av världsledarna på G7-mötet dyker upp. Tysklands förbundskansler Angela Merkel står lutad mot ett bord, flankerad av bland andra Frankrikes president Emmanuel Macron och Storbritanniens Theresa May, medan USA:s president Donald Trump sitter på andra sidan bordet med armarna i kors över bröstet och med minen av ett tjurigt barn.

Hultquists ord om att det vuxit fram en helt annan syn på ledarskap klingar plötsligt ihåligt när jag tittar på bilden. ”Deprimerande”, har Merkel sagt om Trumps plötsliga beslut att dra sig ur en gemensam och underskriven överenskommelse.

”Internationellt samarbete kan inte styras av vredesutbrott och lösryckta kommentarer”, sade för sin del Macron.

Nu kan någon hävda att Trump är undantaget som bekräftar regeln. En särling på världsscenen, en historisk parentes, trots sin makt just nu.

Jag vill så gärna tro det, men hans inflytande är enormt. Yle visar den närmaste tiden dokumentärserien ”New York Times och Donald Trump: Slaget om sanningen”, och i det första avsnittet finns en scen där Trump talar om för sina exalterade anhängare att medierna ljuger. ”Journalisterna proppar folk fulla med fejknyheter”. En man i publiken säger på fullaste allvar att det finns fem fiender, och räknar upp de fem största mediehusen i USA.

När jag visar scenen för min dotter ryser hon, och jag skyndar mig att tilllägga att scenen är äkta.

Se där. Talet om fejknyheter påverkar oss alla. Misstron finns där, nästlar sig in. Smider planer, förgiftar. Vad kan Merkel, Macron, Justin Trudeau och de andra världsledarna göra åt Trump och hans inflytande? Eller Nordkoreas nyckfulla ledarskap som tycks nedärvt? Det finns säkert chefer som går åt motsatt håll, som Hultquist skriver i sin krönika.

Även världsledarna undviker att söka konflikt, eftersom det är konflikt Trump livnär sig på.

Men om det är det enda språk han förstår?

Och vad händer med vanligt folk, hans anhängare?

Stanfordforskaren Emma Seppälä hör till dem som med sin forskning hävdar att snälla ledare är mer lönsamma och vinner i längden. Abraham Lincoln var en sådan ledare, menar hon. Troligen är Angela Merkel det också.

Jag undrar ändå vad som hinner hända på världsscenen innan ett eventuellt paradigmskifte når dit.

Talet om fejknyheter påverkar oss alla. Misstron finns där, nästlar sig in. Smider planer, förgiftar.

LENA SKOGBERG Biträdande ansvarig utgivare