En kamp mot klockan
– Vi hade en minuttidtabell, vi skidade 50 minuter och pausade i 10, då gällde det att dricka och äta något, säger Frida Pelin från Kyrkslätt var en av de fem kvinnor som skidade över Grönland i maj. De klarade av sina 570 kilometer på 30 dagar.
Friluftsliv i alla former är läraren Frida Pelins stora passion, hon paddlar, åker skidor, vandrar och trivs i naturen. I april och maj deltog hon i sitt livs största utmaning, då hon tillsammans med en finländsk expedition korsade Grönland från väst till öst, på skidor över glaciärisen. Det speciella med den här expeditionen var att alla deltagare var kvinnor.
– Det här var den andra finländska expeditionen med bara kvinnor som korsade Grönland. Jag har tidigare deltagit i expeditioner på Vatnajökull och Svalbard med både män och kvinnor. Jag tycker inte att den här skilde sig från dem, vi saknade inte karlar på färden. Nu fick alla göra alla uppgifter, vilket en del kvinnor kanske upplevt att de inte fått i en blandad grupp, säger Frida Pelin.
De var sex damer som startade skidfärden från Kangerlussuaq på Grönlands västkust den 25 april i år. Trettio dagar senare skidade fem av dem ned från glaciärisen nära det lil la samhället Isortoq vid östkusten. Expeditionen nådde sitt mål, men inte utan missöden, sjukdomsfall, snöoväder och helikopterassistans.
– En av oss blev sjuk redan under den första veckan, hon fick magsjuka. Vi försökte fortsätta färden och dela upp hennes packning mellan oss andra, men det gick inte, hon hade inga krafter att skida. Det var bara att kalla på räddningshelikopter. Det blev en lång väntan, där vi hade slagit upp vårt läger var det strålande solsken och bästa skidföret, men vid kusten där helikoptern fanns var det snöoväder, så den vågade inte lyfta. Vi fick vänta i tre dygn.
Väntan är värst
Den fyra veckor långa skidfärden är fysiskt tuff också för en vältränad person, man måste själv dra sin packning i pulka hela tiden. Förutom tält, dubbla sovsäckar och ombyteskläder måste man också släpa på maten och bränslet. Frida Pelin hade exempelvis tre kilo smör och tio liter bränsle till stormköket i sin packning, plus rågbröd, grötflingor, medvurst, torkat kött, pastaportioner, kaffepulver, nötter och choklad – ja, allt hon åt under en månad. Och energiförbrukningen var hög.
– Till all lycka behövde vi inte ha med oss vatten, det fanns överallt. Men snön måste kokas innan vi drack det, vilket i sin tur kräver bränsle, som vi måste vara sparsamma med.
De tre dygn som äventyrarna väntade på räddningshelikoptern var kanske resans svåraste, inte fysiskt men mentalt.
– Jag låg mest och vilade, lyssnade på poddar och samlade krafter. Det var perfekt skidväder, men vi fick inte åka i väg. Det var stressande för vi visste att vi borde ha sparat på vilodagar tills snöstorm drog in, för då är det direkt farligt att skida, man ser inget och risken för köldskador är stor.
En skidtur över glaciärisen är en kamp mot klockan, dels för att det finns bokade flygbiljetter, dels för att förrådet av mat och bränsle i pulkan inte räcker till många extra dagar.
Drog stenar i bildäck
Frida Pelin nappade på äventyret när företaget Ankarat avotunturit för ett drygt år sedan meddelade att man planerade en Grönlandsresa som riktar sig enbart till kvinnor.
– Gruppen träffades flera gånger under året för att vi skulle lära känna varandra. Ute på glaciären måste man lita på varandra till hundra procent och hjälpas åt i alla lägen. Det fanns nätter när vinden vände och ett tält höll på att snöa in helt, då var det ingen som protesterade när vi måste stiga upp och flytta på tältet mitt i stormen. Tack vare vår fina sammanhållning klarade vi av att genomföra skidfärden, säger Pelin.
Före resan förde kvinnorna dagbok över träningstimmar, så att alla såg varandras fysiska form. Under sommarhalvåret gick träningspassen ofta ut på att dra bildäck fyllda med stenar efter sig. När snön kom bytte de ut däcken mot pulka och skidor, men stenarna hängde med. Kravet var hundra timmar dragträning för att få delta i expeditionen.
Ute på glaciären gäller det att ha krafter och uthållighet. Sträckan är lång, över 570 kilometer från kust till kust. Nära västkusten är terrängen ojämn, det går uppför, ibland brant. Ibland var dagsetapperna inte länge än tio kilometer, då den kuperade terrängen var svårforcerad. I inlandet är glaciärisen plattare och där kunde damerna skida mellan tjugo och trettio kilometer per dag. Vyerna var vita vidder – eller vita snömoln. Tankarna kretsade ofta kring mat, energiförbrukningen är oerhört stor.
– Vi hade en minuttidtabell, vi skidade 50 minuter och pausade i 10, då gällde det att dricka och äta något. Jag hade färdiga snacks i fickorna, choklad och nötter, sånt som ger energi. Vi skidade på led och turades om med att hålla kursen. När allt är vitt runtomkring en är det kompassriktning som gäller, berättar Frida.
Drack upp diskvattnet
Varje kväll slog de upp sina tält och tillredde middagen inne i dem, dels för att värma upp natthärbärget, dels för att få skydd för vinden. Temperaturen på Grönland i maj varierar mellan –10 och –30 grader och det blåser mer eller mindre hela tiden.
– Jag hade med mig torkat älgmaletkött för varje kväll, det åt jag med potatismos, pasta eller som fyllning i tortillaplättar. Det var nog inga lyxmiddagar. Till de tre första veckorna hade jag färskt rågbröd med, men sista veckan var det knäckebröd som gällde. Då var energibehovet redan så stort att det var mera smör än bröd på smörgåsen, minns Frida och skrattar åt sina matvanor.
Diskningen däremot var snabbt undanstökad syssla.
– Jag lärde mig under den förra expeditionen att man häller en slurk dricksvatten på tallriken, rör om med skeden och dricker sedan upp vattnet. På så sätt tar man tillvara all mat och slipper släppa ut värmen ur tältet bara för att slänga ut diskvatten, säger Frida och försäkrar att hon inte tillämpar samma bordsskick ens på en vandring i Noux.
Under expeditionens gång skrev
en Frida Pelin och de fyra andra damerna dagligen bloggtexter, som de med hjälp av mobiltelefon kopplad till satellittelefon skickade hem till Finland. I returposten fick expeditionsmedlemmarna de livsviktiga väderleksrapporterna, men också kommentarer och hejarop från släkt, vänner och helt okända läsare. Det var välkommen post som hjälpte damerna att orka vidare, speciellt mot slutet då dagsetapperna växte till närmare 40 kilometer och energireserverna började ta slut.
– Efter en helikopterfärd från Isortok på fastlandet landade vi på ön Kulusuk, där det internationella flygfältet finns. Det är en äkta inuitby med både skola och matbutik. Men vägen mellan hotellet och bybutiken hade snöat igen, så vi drog på oss skidorna ännu en gång och skidade till butiken för att köpa färskt bröd och frukt. Lokalbefolkningen åker inte själva skidor, så de gjorde stora ögon när vi kom skidande.
Flyget till Finland blev försenat med ett par dagar, på grund av snöoväder. Men Frida hann hem till skolavslutningen, så att hon kunde dela ut betygen till sin klass – och förstås berätta de bästa historierna från äventyret för sina elever.
❞ Jag lärde mig under den förra expeditionen att man häller en slurk dricksvatten på tallriken, rör om med skeden och dricker sedan upp vattnet. På så sätt tar man tillvara all mat och slipper släppa ut värmen ur tältet bara för att slänga ut diskvatten.