Tommy Westerlund i ledaren på
Justitieministern och många med honom vill ha strängare straff för en del brott. För att minska brotten finns andra metoder.
Till exempel i Sverige och Norge är minimistraffet två respektive tre år fängelse för våldtäkt. I de här länderna kan man inte komma undan med villkorligt fängelse för våldtäkt. Det är däremot fullt möjligt i Finland.
Regeringen vill åt personer som upprepade gånger bötfälls för likartade förseelser. En person som minst sju gånger under ett år har blivit bötfälld för exempelvis snatteri kommer enligt den lagändring som nu förbereds att ställas inför rätta och eventuellt dömas till fängelsestraff.
Sju förseelser per år låter mycket, men det är inte ovanligt. Enligt polisen skrivs årligen ut ungefär 10 000 böter till personer som har begått samma brott minst sju gånger.
Det låter rimligt att den här vägen försöka minska upprepade småbrott. Samtidigt ökar detta förstås arbetsbördan och kostnaderna för såväl domstolarna som fångvården, men tilläggsanslag utlovas för att täcka dessa.
Samtidigt efterlyses från högsta ort också strängare straff för grövre brott. Justitieminister Antti Häkkänen (Saml) konstaterade i en intervju för Helsingin Sanomat för en tid sedan att han redan länge har ansett att straffen i Finland är för lindriga. Han betonar framför allt straff för vålds- och sexualbrott. Han vill också att kraven skärps för villkorligt dömda.
I en nordisk jämförelse finns det belägg för Häkkänens krav, speciellt i fråga om domar för sexualbrott. Norden borde i högsta grad vara vår referensram och till exempel i Sverige och Norge är minimistraffet två respektive tre år fängelse för våldtäkt. I de här länderna kan man inte komma undan med villkorligt fängelse för våldtäkt. Det är däremot fullt möjligt i Finland där minimistraffet är bara ett år fängelse.
Häkkänen har också stöd hos folket, åtminstone enligt en opinionsmätning som Helsingin Sanomat gjorde i mitten av maj.
Tre av fyra tillfrågade anser att domarna definitivt bör bli hårdare för dem som begår sexual- och våldsbrott. Endast fem procent är helt emot skärpta straff.
Ett straff borde stå i relation till hur allvarligt det upplevs enligt värden i det finländska samhället. Då människor utsätts för våld upplevs det som allvarligt och därmed förväntas också ett kännbart straff.
Människor jämför straff för olika förseelser och upplever det orättvist och konstigt att exempelvis narkotikabrott ofta ger betydligt hårdare straff än vålds- och sexualbrott. I fråga om knark används ofta straffskalans övre del. Frågan om vad ett straff rent allmänt ska symbolisera, ha för uppgift och ge för effekt är inte helt enkel och synen varierar från människa till människa.
Enligt justitieminister Häkkänen, och säkert även många andra, är det viktigaste inte att strängare straff ska minska brottsligheten utan att straffen ska kännas för den som döms.
Det är däremot inte alls givet att hårdare straff har en avskräckande effekt så att en brottsbenägen aktar sig för att begå brottet om ett mer kännbart straff hotar. Betydligt större effekt skulle säkert preventiva åtgärder ha, såsom minskad ojämlikhet, förbättrad missbrukarvård och effektivare socialpolitik.
Bland redan dömda finns hopplösa fall, men för alla andra är det viktigt att hen under den tid straffet avtjänas får terapi och kan anpassas till ett normalt liv för att minska risken för återfall.
Många juridiskt sakkunniga som Justitieministeriet har hört anser att i fråga om exempelvis sexualbrott är straffskalorna redan nu tillräckligt hårda. Problemet är att straffskalans övre del sällan används, många domare nöjer sig med straff som ligger i den lindriga delen av skalan.
Eftersom straffskalorna ger möjlighet till avsevärt strängare straff än vad som de facto döms ut borde denna möjlighet även användas. Det är svårt att acceptera att en person som begår en våldtäkt kan komma undan med ett villkorligt straff. Över hälften av dagens våldtäktsmän döms villkorligt. Här borde en korrigering av skalan göras så att minimistraffet höjs och ovillkorligt fängelse inte kan undvikas.