Din granne kan vara influencer

Är en avocadotoast godare om man betalat för den själv eller får betalt för att äta den?

Den filosofiska frågan dyker upp i mitt huvud när jag märker att allt fler vanliga människor, eller i alla fall nästan vanliga, får betalt för att nämna varumärken i sina Instagramflöden.

Det här hände i våras. Plötsligt märker jag att märkligt många nämner produkter, hotell, semesterorter, färjor, kaféer, och jag börjar acceptera att jag inte längre vet vem som är sponsrad och vem som bara tycker om att konsumentupplysa av eget intresse.

Kanske beror det på att många av dem jag följer är i samma bransch som jag, men det verkar numera som att hela världen är till salu.

I en artikel i The Guardian kallas de ”mikroinfluencers”, de här människorna med ett par tusen följare som får betalt för att nämna, exempelvis, en lokal restaurang. Guardian berättar om en kvinna med ett Instagramkonto som handlar om hennes tarmproblem, och som får ihop en halv månadslön genom att berätta om glutenoch laktosfria produkter.

Den här typen av reklam är i och för sig inget nytt. I årtionden har vi sett på tv-serier där strategiskt utplacerade colaburkar dykt upp i förhörsrum och på poliskontor. Damtidningarna har gjort sminkreportage sponsrade av sminkföretagen själva.

Då talade man om ”smygreklam”. Det gör ingen längre. I dag vet vi att det är så här många frilansare betalar hyran.

Bokförlag betalar gärna bloggare för att nämna deras böcker. En bild av en pärm räcker, kanske några ord: ”Boken var spännande!”

Och det rör sig inte om några små summor. Vi kan säga så här: det är betydligt bättre betalt än vad författaren själv får för att hålla ett samtal på ett bibliotek.

När tidningskrisen var som värst var det många redaktioner som inledde samarbeten med företag som ville presentera sina produkter i bättre ”miljöer”. Och när allt fler journalister fick sparken och blev företagare började gränserna suddas ut.

Det här kan inte sluta väl, tänker jag. Även om jag inte hittar några siffror kring ”influencerekonomin” verkar det sannolikt att den kommer att falla på sin egen tyngd. Vem vill bläddra i ett flöde där ingenting är autentiskt, där allt är betalt av någon, till och med din grannes gräsklippare?

Ja… ganska många, verkar det som. Det verkar inte som att public service fått ett uppsving tack vare sin kvarvarande, förmodade integritet.

Kanske borde vi ändå oroa oss för alla dessa vanliga kids som vill leva influencer-liv men som inte klarar av att leverera.

En poäng som gjordes i Guardian var denna: det kan verka som att dessa digitalt inflytelserika personer får betalt för att göra ingenting, men själva jobbet går ut på att först, kanske i flera år, nätverka sig fram, skapa sig ett varumärke, bygga upp en följarskara.

Och sen när man väl hittar en sponsor gäller det att samarbeta med ett företag som passar ens image, så att man inte förlorar sin trovärdighet. Det är – beroende på vad man jämför med – ett hårt jobb.

Kvinnan i Guardian, hon med tarmproblemen, säger att hon är väldigt selektiv. Och det slår mig: kanske smakar glutenfritt bröd faktiskt gott om man får betalt för att äta det.