Två städer och en kvinna
Tomas Janssons sätt att väva samman sina personers livsöden med omvärldens förändringar i romanen Linda tilltalar recensenten. Liksom den genomträngande melankolin.
Vad jag framför allt gillar i Tomas Janssons nya roman Linda – hans andra – är den genomträngande melankolin. Janssons gestalter är ungefär ett decennium yngre än han själv men boken har ett omisskännligt elegiskt tonfall som jag snarare förbinder med författarens egen ålder. Det är den allt hastigare svinnande medelåldern, tiden då allting som nyss verkade nära plötsligt är avlägset, när den välbekanta världen blivit främmande och förändrad.
Åbo, Berlin
Linda är en generationsskildring, en gestaltning av en tid då en omvälvande ekonomisk och politisk förändring inträffade i världen och direkt påverkade människors dagliga liv. Den utspelar sig från mitten av 1980-talet till millennieskiftet. Realsocialismen kollapsar, järnridån försvinner, och särskilt i länder som befunnit sig i Sovjetunionens omedelbara närhet blir förändringarna dramatiska.
Centralpunkter i Janssons roman är Åbo och Berlin och genom sina huvudpersoner visar han hur allt blir annorlunda. Samtidigt är den en typisk utvecklingsroman av det slag där utvecklingen ständigt verkar skjutas upp, och där de yttre förändringarna i personernas liv aldrig tycks leda till den inre befrielse de så intensivt väntar på.
Huvudpersonen Linda flyttar till Åbo från Helsingfors när hon börjar gymnasiet. Samtidigt dyker den jämnåriga Mia upp från Västberlin. De två utbölingarna finner genast varandra och blir vänner för livet.
Romanen följer dem sedan genom studier, begynnande arbetsliv och flera olyckliga kärlekshistorier. För den desorienterade Linda, som aldrig kommer över att bägge hennes föräldrar på olika sätt sviker henne, blir Mia den fasta punkten i tillvaron och skildringen av de tvås vänskap är vacker.
Kring dem rör sig några unga män, och Jansson går beslutsamt in för att visa hur deras rotlöshet är ännu värre än kvinnornas eftersom de sitter fast i destruktiva mönster av tigande, mer eller mindre explicit våld och brist på förtroende och öppenhet inför omvärlden.
När Linda efter många om och men blir akademisk forskare är kvinnovetenskapen hennes ämne, och det finns en tydlig strävan hos Jansson att förena teori och praktik, att parallellställa hennes (lite onödigt omständligt skildrade) forskning i den manliga blicken med olika slag av mansbeteenden i praktiken. Tilltalande är det att möta manliga hjältar som är hänsynsfulla och dröjande, som överlåter åt kvinnorna att ta initiativet i relationerna. När kärleken sedan kommer i gång bjuder Jansson på en passionerad historia där ohjälplighetens, lyckans och sorgens spel ger läsare genuin glädje. Det är som på bio!
Filmmanus
Ganska mycket är i själva verket som på bio. Om Janssons föregående roman Batman bor inte här längre bar på starka teaterintryck minner Linda i viss mån om ett filmmanus. De två städerna, Åbo och Västberlin/Berlin, spelar en viktig roll för att föra berättelsen framåt.
Vardera skildras med kärlek och sakkunskap. I Berlin upplever vi spåren av den gamla, delade tiden i väst och Prenzlauer Berg efter murens fall. Den första, anarkistiska tiden då det var fritt att ockupera de nedgångna gamla husen och grunda kaféer och musikscener avlöses småningom av renoveringar och gentrifiering, av normalisering och höjda levnadskostnader som tär på alternativkulturen. Sakkunnigt och sorgset beskriver Jansson utvecklingen.
Annorlunda i Åbo, författarens hemstad som han älskar med Åbobons dunkla glöd. Här följs den långa, stillastående efterkrigstiden av förändringar som omfattar både nittiotalsdepressionens sociala katastrofer och framväxten av en ny, levande stad med kulturella eve- nemang och flera möjligheter att dricka öl på raden av båtrestauranger längs Aura å. Janssons miljöskildringar, om än väl informerade, är föredömligt knappa. Han hör inte till de ”realister” som kör över sina läsare med arkivkunskaper utan ger bilderna utrymme att veckla ut sig för ens inre blick. Åtminstone för mig, som känner Åbo rätt väl och Berlin nödtorftigt, fungerar det bra.
Förfaret väver Tomas Jansson samman sina personers livsöden med omvärldens förändringar. Om persongestaltningen någon gång lutar åt klichén är det inte så farligt – det fungerar som en blinkning av införståddhet åt läsaren. Jansson utvecklar effektivt sin berättelse genom lakuner, tomrum. Huvudrollen spelas av tidskänslan, stämningarna; romangestalternas försök att göra sig hemma i dem och i sig själva kommer läsaren nära.
❞ Janssons miljöskildringar, om än väl informerade, är föredömligt knappa. Han hör inte till de ”realister” som kör över sina läsare med arkivkunskaper utan ger bilderna utrymme att veckla ut sig för ens inre blick.