Dallaskör turnerar med festliga psalmer
Den amerikanska kören Dallas Symphony Chorus (DSC) avslutade sin turné i Sverige, Estland och Finland med en konsert på Finlandiahuset i Helsingfors. Kören som består av aktiva amatörer sjunger framför allt tillsammans med symfoniorkestern i Dallas.
DSC:s 40 års turné Dallas Symphony Chorus Lojo stadsorkester Joshua Habermann, dirigent. Lindsey Pope, mezzosopran. Jonathan Dimmock, orgel. Bernstein, Duruflé, Runestad. Finlandiahuset 16.6.
Nuvarande turnén ordnades som en del av körens 40-årsfirande. I Finland samarbetade Lojo stadsorkester med DSC för ett program med symfonisk körmusik.
Finlandiahuset var en ståtlig men också aningen slösaktig plats för konserten. Salen lämpar sig naturligtvis väl för repertoaren – salen har en orgel samt utrymme för stor kör och orkester. Problemet var att DSC inte lyckades locka så många lyssnare. Publiken fyllde nu inte ens mittersta sektionen av parketten. Tomrummet drog tyvärr ner på stämningen.
Likväl presenterade DSC ett festligt program med betoning på ljusa toner, fanfarer och lovsång. Det var glädjande att höra en klangfull och erfaren kör på över hundra sångare i Helsingfors.
Konserten inleddes med Leonard Bernsteins populära Chichester Psalms för kör, orkester och solister. Texten i verket består av avsnitt ur Psaltaren på hebreiska. Första satsen satte i gång med ryt- miskt jublande, energiska trumvirvlar och pinglande klockspel – med psalmerna 108 och 100.
Andra satsen blandade två olika stämningar. Den änglalikt simpla musikalmelodin för gossopran och harpa (psalm 23, Herren är min herde) avbröts av oroligt skrällande slagverk och den hotfullt hojtande kören, (psalm 2, Varför är folken i uppror). Senare blandades dessa stämningar finurligt på varandra. Det kan nämnas att Bernstein egentligen dikterar i noterna att gossopranen inte får ersättas av en kvinnoröst såsom DSC nu gjorde – med Lindsay Pope som solist. Likväl var DSC:s beslut praktiskt motiverat och knappast någon stor synd i det här sammanhanget.
Den sorgfulla stråkmusiken på början av tredje satsen lät aningen klent med Lojo stadsorkesters försiktiga stråksektion. Däremot imponerade körens inträde med fylligt och långsamt svallande operatiska körmelodier, psalm 131 Herre, jag är inte övermodig. Avslutande fridfulla toner till psalm 133 klingade gammalmodigt tryggt och romantiskt.
Huvudnumret på programmet var Maurice Duruflés Rekviem Op. 9 (versionen för kör, liten orkester och orgel). Dödsmässans musik klingade för det mesta mild och söt. Mjuka orgelmönster och hoppfulla harmonier utvidgades till lång- sam och optimistisk kontemplation kring frid. Emellanåt hördes snuttar av kyrkosång och koraler i stil av Bach. Kyrkomusiken ljöd högtidligt men vackert otvunget under ledning av Joshua Habermann. Det trygga orgelspelet av Jonathan Dimmock var genomgående ljuvt att lyssna till.
DSC uppvisade både kraftiga och tystlåtna klanger i mässan. Speciellt starkt ljöd de jämnlöpande stämmorna i Kyrie Eleison. Pope sjöng stilfullt solot för mezzosopran i femte satsen. Mot slutet mysade kören belåtet i olika versioner av ”dona eis requiem” – giv dem frid.
Sist hördes ett kort nytt verk, Proud Music of the Storm, skrivet för DSC av den unga amerikanska tonsättaren Jake Runestad. Texten till stycket bygger på en förkortning av Walt Whitmans dikt med samma namn. Runestads kör- och orkestermusik klingade proffsigt glädjefullt men den konventionella festligheten erbjöd inte mycket personlighet. Fanfarer och optimistiskt lyriska melodier påminde lite om musiken till Stjärnornas krig.
Som ett oväntat extranummer sjöng Pope Finlandiahymnen på tydlig finska. Kören ackompanjerade nynnande på ”mm” och ”aa”.