Kinas globala frammarsch
Kina vill vara en världsledande stormakt när folkrepubliken fyller hundra år. Just nu har projektet medvind.
Islutet av förra veckan besökte Kinas Finlandsambassadör Chen Li och handelsattachén Sun Liwei Hangö och Raseborg. Besöket som skedde på värdarnas initiativ var ett led i marknadsföringen av planerade datacenter i regionen. Samtidigt ville man visa upp Västnyland som resmål, för att locka en del av den växande turistströmmen från Kina.
Det ligger i alla fall nära till hands att också se besöket i Finlands sydligaste hamnstad som ett led i Kinas ambitiösa satsning på att utvidga sitt ekonomiska och politiska inflytande längs den öst-västliga korridoren ”Nya Sidenvägen”, på engelska ”Belt and Road”. Sidenvägen är ett av president Xi Jinpings viktigaste och mest långsiktiga globala projekt.
Finland är sedan hösten knutet till Sidenvägens järnvägsnät, en gång i veckan avgår ett godståg från Kouvola till Xi’an, den 8 000 kilometer långa resan tar tio dagar, betydligt snabbare än sjötransporter som räcker mellan en och två månader.
De digitala nätverken ingår i Sidenvägsprojektet, därför kan en datacentral som via en snabb havskabel länkar till de europeiska näten vara intressant för den kinesiska parten.
Hamnarna är också viktiga i Sidenvägssatsningen. Statsägda kinesiska företag har förvärvat hamnar vid Indiska oceanen, Medelhavet och Atlantkusten. I början av det här året fick Kina sitt första brohuvud i nordvästra Europa då den kinesiska hamnoperatören Cosco tog över verksamheten i Zeebrugge, Belgiens näst största hamn. År 2016 blev Cosco majoritetsägare till hamnen i Pireus i Grekland.
Sidenvägen är inte Kinas enda utvecklingsprojekt med globala ambitioner. Genom utvecklad högspänningsteknik kan man överföra elektricitet långa sträckor till billigt pris och med liten energiförlust. Det kinesiska elnätsbolaget visionerar om ett högspänningsnätverk som transporterar el till Europa från ett vattenkraftverk i Demokratiska republiken Kongo, till ett pris som ligger långt under det elpris hushållen i EU betalar.
Också här är Kina aktivt på företagsmarknaden, Portugal tackade nyligen nej till ett miljardbud från Kina på det internationella energiföretaget Energias de Portugal, men den tilltänkta köparen väntas höja budet.
En av den nya Sidenvägens politiska länkar till Europa förverkligas genom samarbetet 16+1 mellan Kina och tidigare östblocksländer i Europa. Samarbetet omfattar elva EU-länder och fem icke-medlemmar.
Kinas modell med statsstyrd kapitalism, reglerade marknadsmekanismer och ett enpartisystem som garanterar en övergripande statlig kontroll ter sig attraktivt i länder där auktoritära ledare samlar allt mera makt.
Tjeckiens president Miloš Zeman har redan erbjudit sitt land som ”ett osänkbart hangarfartyg för Kina i Europa”.
16+1-samarbetet bygger på bilaterala avtal, där man kan sidsteppa EU:s regler om transparens och fri konkurrens. Och där EU-stödet måste kunna verifieras är stödet från Kina mera villkorslöst, och därför lättare att kanalisera in i ljusskygga nätverk av olika slag.
Syftet med Kinas breda och målmedvetna frammarsch på den globala arenan angavs av president Xi Jinping vid partikongressen i höstas där han fick lika stark ställning som det kommunistiska Kinas grundare Mao Zedong. Målet är att Kina ska vara en globalt ledande världsmakt när folkrepubliken firar sitt hundraårsjubileum 2049.
Det är långt dit, men långsiktighet är ett centralt element i Kinas strategiska agerande. Just nu verkar de kinesiska strävandena ha medvind. Det demokratiska, liberala blocket där mänskliga rättigheter hör till de grundläggande värdena präglas just nu av splittring och sönderfall. EU knakar i fogarna, och USA leds av en president som sätter sitt land först, och utnyttjar sin egen systematiska oberäknelighet som ett centralt instrument för att nå målet.