Familjen är värst, sannerligen
Hereditary är ett familjedrama som förlitar sig på ett klassiskt rysarhantverk. De billiga chockeffekterna spolas till förmån för vändningar som öser ur den grekiska skolan, komplett med en satanistisk underton.
RysaRe
Hereditary
Regi och manus: Ari Aster. Foto: Pawel Pogorzelski. I rollerna: Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro.
Rysaren är en i värsta fall utomordentligt pubertal genre där man låter förstå att mycket är mera. Så inte i Ari Asters Hereditary, ett skräckisdrama av det mera vuxna och mogna slaget.
Men seriöst skrämmande är det, för att inte säga rentav diaboliskt. Och detta trots att det mesta utspelar sig inom familjekretsen.
Filmen börjar med en begravning. Det är mormor Ellen, den 78-åriga matriarken som gått ur tiden. Alltså drar det ihop sig till en minnesstund där dottern Annie (Toni Collette) erinrar sig den något ”gåtfulla och reserverade” mamman.
Och kanske har hon en poäng, för bland kvarlåtenskapen finns en samling böcker om spiritism och annat märkligt. Efter sig lämnar hon också en samling brev och anteckningar med mer eller mindre kryptiska formuleringar, typ ”våra uppoffringar bleknar inför våra belöningar”.
Som om inte detta vore nog visar det sig snart att mormoderns grav skändats. Men bakom knuten väntar en mycket större tragedi, detta när mormors favorit, trettonåriga dotterdottern Charlie (Milly Shapiro), får sätta livet till i en bisarr trafikolycka.
Suger på karamellen
För Annie är det orsak nog att leta upp en terapigrupp där hon stöter på Joan (Ann Dowd), en medsyster som söker tröst i seanser. Pappa Ste- ve (Gabriel Byrne), en man av rim och reson, kan inte annat än protestera – till ackompanjemang av sonen Peter (Alex Wolff) som även han håller på att tappa koncepterna.
Att säga mera om själva handlingen vore oklokt. Men låt oss ändå konstatera att Ari Aster, långfilmsdebutanten (!), är en regissör av det slag som föredrar att skynda långsamt, som gärna suger på karamellen.
Följaktligen är det rätt så tunnsått med utropstecken under den första timmen. I stället för att blanda till blodpudding väljer Aster att trolla fram kusliga stämningar, inte sällan medelst den skickligt utmejslade ljudbilden som vittnar om vad som komma skall.
Och visst finns biffen (läs: terrorn) där när den behövs, detta i form av ett familjedrama som inte skyr ondska och förbannelse, som förlitar sig på ett närmast klassiskt rysarhantverk.
Mördande logik
Poängen är att även när Hereditary flirtar med det övernaturliga, med illavarslande symboler och väsen från andra sidan, finns den mördande logiken där.
Så spolas de billiga chockeffekterna till förmån för vändningar som snarare öser ur den grekiska skolan, komplett med en satanistisk underton.
Det vassa skådespelararbetet bara bidrar till känslan av obehag (i ordets positiva bemärkelse). Tänker på mamma Toni Collette, miniatyrmodellmakaren, som förgäves försöker få en rätsida på tillvaron, bara för att sjunka allt djupare ner i mörkret.
Tänker också på dottern Milly Shapiro vars hela habitus är skrämmande. Hon behöver bara tugga på en chokladbit för att man ska drabbas av skrämselhicka (storebror Alex Wolff är inte direkt sämre).
Filmens final är ett kapitel för sig – ingenting man var förberedd på.