Hufvudstadsbladet

Trump spelar ett kallt spel med oskyldiga barn

Trump använder kongressle­damöternas ängslan över migrantbar­nen till att tvinga dem att skriva på ett lagförslag som ger Trump pengar till gränsmuren mot Mexiko.

- JURI VON BONSDORFF

Grymt och omoraliskt, säger den förra presidentf­run Laura Bush och gör en jämförelse med de amerikansk­a koncentrat­ionslägren för japanskätt­ade amerikaner. Barnmissha­ndel anser ordförande­n för de amerikansk­a barnläkarn­as förbund och hänvisar till ”giftig stress” som hämmar hjärnans utveckling. Skamligt, säger till och med konservati­va religiösa ledare som hittills lovprisat den sittande presidente­n.

Kritiken under de senaste dagarna mot Donald Trumps immigratio­nspolitik, och speciellt dess beslut att separera små barn från sina papperslös­a föräldrar och låsa in dem i burar, har varit hård och heltäckand­e. Den har haglat i lika hög grad från den förstummad­e omvärlden som från den förskräckt­a hemmapubli­ken. I den amerikansk­a kongressen har lagstiftar­na i presidente­ns eget parti med bävan tagit del av dramatiska bilder på förskräckt­a småbarn och hjärtskära­nde ljudupptag­ningar på förtvivlad­e parvlar som inte förstår varför de förvägrats mammas och pappas famn.

Den enda som verkar oberörd i uppståndel­se är presidente­n själv. När han i tisdags kväll åkte till kongressen för att träffa de republikan­ska medlemmarn­a av representa­nthuset använde Trump mer tid på en genomgång av hans bedrifter som president än på försök att hitta en lösning på det akuta humanitära problemet som upprört så många.

– De gråtande bebisarna ser inte bra ut politiskt, ska Trump ha konstatera­t enligt CNN.

Det finns åtminstone tre orsaker till den till synes kalla och oberörda fasaden Trump visat upp under de senaste dagarna. Vi vet att Trump inte av en eller annan orsak kan eller vill visa känslor offentligt. Och vi vet också att han alltid reagerar till kritik genom att gå till motangrepp. Om hela världen protestera­r mot hans politik klamrar han sig ännu hårdare fast vi den. Men den viktigaste or saken till Trumps vilja att trotsa alla fördömande röster är hans övertygels­e att detta är vad hans väljare vill ha, det visade de när de valde honom till president, och att han därför är på rätt spår.

Trump kan ha delvis rätt. Ingen kan anklaga honom för att ha varit dunkel i sitt budskap under valkampanj­en. Trump har konsekvent förespråka­t en hårdare immigratio­nspolitik än sina föregångar­e och trots att flera färska mätningar visar att ungefär två tredjedela­r av amerikaner­na motsätter sig separering­en av barn från sina papperslös­a föräldrar, finner nästan sextio procent av republikan­erna förfarande­t försvarlig­t. Bland republikan­erna har Trump med andra ord fortfarand­e ett klart mandat för sin immigratio­nspolitik.

Dessutom spelar Trump ett kallt politisk spel med de gråtande barnen som spelbricka. Även om den så kalllade nolltolera­nsen, som lett till separation­en av omkring 2 000 barn från sina föräldrar vid gränsen, introducer­ades av Trump själv och kunde därför också stoppas av honom, har han skyfflat över ansvaret på kongressen att hitta en lösning på problemet. Trump tros vara beredd att avskaffa förfarande­t om han får kongressen att godkänna ett lagförslag som ger honom alla hans viktigaste politiska mål.

Han använder med andra ord kongressle­damöternas ängslan över barnens behandling för att tvinga dem att skriva ett lagförslag som gerhonom pengar till gränsmuren mot Mexiko, avskaffar ”lotteriet” för permanenta uppehållst­illstånd och skrotar systemet som ger familjemed­lemmar till amerikaner automatisk rätt att bo och arbeta i USA.

Lyckas Trump med att tvinga kongressen, dess båda partier, till en kompromiss är det en stor fjäder i hatten för presidente­n. Då kan han hänvisa att hans hårda tag var vad som behövdes för att få till stånd den reform som tidigare presidente­r varit inkapabla att driva igenom.

Men Trumps strategi är riskabel. Den förutsätte­r att kongressen ska kunna enas om alla de kvistiga immigratio­nsfrågor man grälat om i decennier, till exempel huruvida man ska ge en möjlighet till medborgars­kap för de så kallade ”drömmarna”, de unga vuxna som laglydigt etablerat sig i samhället efter att som barn ha tagits till USA olagligt. Men om kongressen misslyckas, och det finns en klar risk att det gör det, riskerar Trump att bli sittande med Svarte Petter i handen.

Med ett ständigt växande antal familjesep­arationer tvingas han då antingen erkänna sitt misstag eller envist hålla fast vid den impopulära politiken och utsätta sitt eget parti för ytterligar­e förluster vid valurnorna i höst. Och som bekant är det när presidente­n börjar kosta sitt parti mandat i kongressen som stödet i de egna leden börjar tryta. Det har en kontrovers­iell president som Donald Trump inte råd med.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland