Trump spelar ett kallt spel med oskyldiga barn

Trump använder kongressledamöternas ängslan över migrantbarnen till att tvinga dem att skriva på ett lagförslag som ger Trump pengar till gränsmuren mot Mexiko.

Grymt och omoraliskt, säger den förra presidentfrun Laura Bush och gör en jämförelse med de amerikanska koncentrationslägren för japanskättade amerikaner. Barnmisshandel anser ordföranden för de amerikanska barnläkarnas förbund och hänvisar till ”giftig stress” som hämmar hjärnans utveckling. Skamligt, säger till och med konservativa religiösa ledare som hittills lovprisat den sittande presidenten.

Kritiken under de senaste dagarna mot Donald Trumps immigrationspolitik, och speciellt dess beslut att separera små barn från sina papperslösa föräldrar och låsa in dem i burar, har varit hård och heltäckande. Den har haglat i lika hög grad från den förstummade omvärlden som från den förskräckta hemmapubliken. I den amerikanska kongressen har lagstiftarna i presidentens eget parti med bävan tagit del av dramatiska bilder på förskräckta småbarn och hjärtskärande ljudupptagningar på förtvivlade parvlar som inte förstår varför de förvägrats mammas och pappas famn.

Den enda som verkar oberörd i uppståndelse är presidenten själv. När han i tisdags kväll åkte till kongressen för att träffa de republikanska medlemmarna av representanthuset använde Trump mer tid på en genomgång av hans bedrifter som president än på försök att hitta en lösning på det akuta humanitära problemet som upprört så många.

– De gråtande bebisarna ser inte bra ut politiskt, ska Trump ha konstaterat enligt CNN.

Det finns åtminstone tre orsaker till den till synes kalla och oberörda fasaden Trump visat upp under de senaste dagarna. Vi vet att Trump inte av en eller annan orsak kan eller vill visa känslor offentligt. Och vi vet också att han alltid reagerar till kritik genom att gå till motangrepp. Om hela världen protesterar mot hans politik klamrar han sig ännu hårdare fast vi den. Men den viktigaste or saken till Trumps vilja att trotsa alla fördömande röster är hans övertygelse att detta är vad hans väljare vill ha, det visade de när de valde honom till president, och att han därför är på rätt spår.

Trump kan ha delvis rätt. Ingen kan anklaga honom för att ha varit dunkel i sitt budskap under valkampanjen. Trump har konsekvent förespråkat en hårdare immigrationspolitik än sina föregångare och trots att flera färska mätningar visar att ungefär två tredjedelar av amerikanerna motsätter sig separeringen av barn från sina papperslösa föräldrar, finner nästan sextio procent av republikanerna förfarandet försvarligt. Bland republikanerna har Trump med andra ord fortfarande ett klart mandat för sin immigrationspolitik.

Dessutom spelar Trump ett kallt politisk spel med de gråtande barnen som spelbricka. Även om den så kalllade nolltoleransen, som lett till separationen av omkring 2 000 barn från sina föräldrar vid gränsen, introducerades av Trump själv och kunde därför också stoppas av honom, har han skyfflat över ansvaret på kongressen att hitta en lösning på problemet. Trump tros vara beredd att avskaffa förfarandet om han får kongressen att godkänna ett lagförslag som ger honom alla hans viktigaste politiska mål.

Han använder med andra ord kongressledamöternas ängslan över barnens behandling för att tvinga dem att skriva ett lagförslag som gerhonom pengar till gränsmuren mot Mexiko, avskaffar ”lotteriet” för permanenta uppehållstillstånd och skrotar systemet som ger familjemedlemmar till amerikaner automatisk rätt att bo och arbeta i USA.

Lyckas Trump med att tvinga kongressen, dess båda partier, till en kompromiss är det en stor fjäder i hatten för presidenten. Då kan han hänvisa att hans hårda tag var vad som behövdes för att få till stånd den reform som tidigare presidenter varit inkapabla att driva igenom.

Men Trumps strategi är riskabel. Den förutsätter att kongressen ska kunna enas om alla de kvistiga immigrationsfrågor man grälat om i decennier, till exempel huruvida man ska ge en möjlighet till medborgarskap för de så kallade ”drömmarna”, de unga vuxna som laglydigt etablerat sig i samhället efter att som barn ha tagits till USA olagligt. Men om kongressen misslyckas, och det finns en klar risk att det gör det, riskerar Trump att bli sittande med Svarte Petter i handen.

Med ett ständigt växande antal familjeseparationer tvingas han då antingen erkänna sitt misstag eller envist hålla fast vid den impopulära politiken och utsätta sitt eget parti för ytterligare förluster vid valurnorna i höst. Och som bekant är det när presidenten börjar kosta sitt parti mandat i kongressen som stödet i de egna leden börjar tryta. Det har en kontroversiell president som Donald Trump inte råd med.