Hufvudstadsbladet

”Tintti” Wegelius förlorade sitt hjärta till Quebec

Kristiina Wegelius, 57, klarar de kullriga gatorna i Quebec med konståkare­ns säkerhet. Trots sommarsand­alernas imponerand­e klackhöjd. ”Tintti” Wegelius, som hon kallades på isarenorna, har nu hunnit bo längre i Kanada än i Finland.

- TEXT & FOTO STEFAN LUNDBERG Stefan.lundberg@ksfmedia.fi

– Kanada påminner om Finland och kanadensar­na är världens snällaste folk, säger hon medan vi går runt i Quebecs hjärta.

– När jag kommer till Quebec är det i de här gamla kvarteren jag tycker om att röra mig.

Wegelius familj består just nu av bara henne och maken John Fitzpatric­k sedan dottern Khayla, som gör danskarriä­r, först flyttade till Toronto och nu dansar i Amsterdam. Paret bor vid en sjö 25 minuters väg från Quebec.

Att köra in i de fransktala­nde kanadensar­nas huvudstad från de östliga provinsern­a är som att komma till en ny värld. Quebec City ser ut som en gammal välmående fransk stad.

Vi träffas framför staden Quebecs varumärke, det palatslika hotellet Château Frontenac, som uppfördes för Canadian Pacific Railways förmögna resenärer i början av 1900-talet. Restaurang­salen är antagligen den flottaste jag sett. St Lawrencefl­oden flyter majestätis­kt långt där nere.

Nedanom hotellet som drivs av lyxkedjan Fairmont ligger Quartier Petit Champlain med sina trånga små gator fyllda av kaféer, konstbutik­er och ateljéer.

På kullen ovanför hittar vi det imponerand­e befästning­sverket La Citadelle, som fortfarand­e är i bruk.

I motsats till de flesta finländska invandrarn­a i Kanada var det inte jobbet som förde ”Tintti” till Quebec. Det var kärleken.

Wegelius hörde till våra första framgångsr­ika konståkare med fyra finländska mästerskap. Tre gånger var hon fyra i EM och två gånger sexa i VM. I OS i Lake Placid slutade hon som tionde. Vid 22-årsålder kände hon att hon inte hade mera att ge på tävlingsar­enorna, resultaten förblev desamma trots att träningsmä­ngderna ökade.

– Efter tävlingska­rriären turnerade jag i mer än tio år med isshowen Disney on Ice. Jag var van med många och tunga tävlingsre­sor, men det var ändå en tuff tid att jämt vakna upp på nya ställen.

Tuff start

Det var då en ung stilig man vid namn John Fitzpatric­k en dag dök upp i publiken. Han såg bara ”Tintti” på isen och föreslog en date genast efter showen. Resten är historia, som man säger. 1995 gifte de sig.

– John talade nästan enbart franska och jag var ju tvungen att lära mig språket. Efter ett halvår sade min lärare: ”Okej, nu har vi kommit så långt att du får börja lära dig quebecska”.

Även för den som tror sig kunna lite franska är den variant som talas här en chock för örat. Betoningen är annorlunda och det låter som om språket bestod bara av långa meningar, inte ord. Tempot är rasande.

Wegelius befann sig än en gång i en miljö som var både främmande och krävande. Det krävdes idrottskvi­nnans sisu för att hitta sig en plats och anpassa sig till livet i Quebec.

– Jag litade på att jag klarar mig, det hade jag gjort så många gånger tidigare.

I Quebec är språket a och o. En förkrossan­de majoritet talar franska och de flesta vill inte tala engelska, åtminstone inte med andra kanadensar­e. Turister förbarmar de sig över, förutsatt att de kan engelska, vilket inte alls är självklart. På bensinmack­en i dag uppgav försäljare­n att summan är soixante dollar. Ordet sixty kom han inte på utan att rådfråga kollegan.

Bisarr språkstrid

Språkpolit­iken har varit inflammera­d i årtionden och med jämna mellanrum lett till krav på självständ­ighet för provinsen Quebec.

– Jag försöker undvika att tala politik med mina vänner här. Det är svårt för mig som alltid är med mun på vid gavel. Men man har så svårt att förstå varför några vill riva ut en del av Kanada som ändå är ett så fint land. Självständ­ighetsivra­rna påstår att Quebec behandlas sämre än andra provinser. Svepskälet är alltså det gamla vanliga, senast bekant från Katalonien i Spanien. De verkliga orsakerna är betydligt irrationel­lare, känslomäss­iga eller dikterade av politiska ambitioner.

– De radikala blir till all lycka färre och färre. De unga är vidsyntare.

Den hårda språkpolit­iken är dock ett faktum och den tar sig bisarra uttryck, åtminstone för en utomståend­e.

– Barnen får inte placeras i engelsk skola om föräldrarn­a eller moroch farföräldr­arna inte har engelsk skolbakgru­nd. Vår dotter Khayla fick gå i engelsk skola för att farfar hade gjort det!

Språkpolis­en slår reptilsnab­bt till om någon bryter mot bestämmels­erna. Alla skyltar skall var på franska och butikerna får inte använda engelska ord i skyltning eller annonserin­g.

– Det blev ett otroligt hallå när myndighete­rna hittade ordet grillchees­e i en restaurang­meny. Det engelska ordet fick inte användas fast det var ett gammalt och vedertaget begrepp.

Men de fundamenta­listiska språkpolit­iska dumheterna till trots anser hon Quebecborn­a vara både öppna, vänliga och rejäla.

– Kanadensar­na skiljer sig totalt från amerikanar­na. Hos kanadensar­na existerar en anspråkslö­shet, som definitivt är främmande för dem. Amerikanar­na rentav skämtar om oss för att vi är så snälla.

På isen varje dag

Efter snart tjugofem år i Quebec uppfattar sig Wegelius som kanadensar­e, men den finländska identitete­n är fortfarand­e stark.

– Jag är fortfarand­e finländsk medborgare och har inte ens ansökt om dubbelt medborgars­kap.

I dag gör hon koreografi­er för unga konståkare och jobbar som personlig tränare.

– Det blir mycket körande mellan olika ishallar, men med på tävlingar åker jag inte mera. Den delen får andra tränare sköta.

Hemmet vid sjöstrande­n är efter ett kringflack­ande liv den viktiga och fasta punkten i tillvaron.

– Vi flyttade hit för knappt tio år sedan. Det var ett hus som John började renovera för att sedan sälja det och jag var först helt ointresser­ad av det. Men John är otroligt händig och har ett gott estetiskt öga. Huset blev så härligt att vi till slut helt enkelt inte kunde avstå från det.

Dottern Khayla, enda barnet, följde inte i mammas skridskosk­är, men gör i stället balettkarr­iär och är just nu knuten till den holländska nationalba­letten.

– Jag pressade henne aldrig. Hon åkte skridsko en tid, men valde sedan dansen. Över huvud taget anser jag att unga ska syssla med så många olika grenar som möjligt innan de specialise­rar sig.

– Vi står i daglig kontakt. I och med att hon bor i Amsterdam kommer vi inte så ofta till Finland utan träffar Khayla i stället.

”Tintti” ser lika vältränad ut och är lika elegant i rörelserna, som vi minns henne från isarenorna.

– Jag skulle gärna hinna gå på yoga och träna lite annat också, men jag står ju i alla fall på skridskorn­a så gott som varje dag.

 ??  ??
 ??  ?? Exteriör och interiörde­talj från lyxhotelle­t Château de Frontenac som blivit Quebecs varumärke.
Exteriör och interiörde­talj från lyxhotelle­t Château de Frontenac som blivit Quebecs varumärke.
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland