Avgrund eller europeisk balans

En återkommande liknelse kring EU handlar om Weimarrepubliken: ett någorlunda demokratiskt system urholkas, tas därefter som gisslan av oppositionen och förlorar till slut kontrollen över beslut och verklighet. Inför det europeiska toppmötet är det ett ve

Tvåhundra år efter Karl Marx födelse kunde det vara tillåtet att göra en parafras på inledningen till Manifestet: Ett spöke går runt Europa, den oreglerade invandringens spöke. Spöket utnyttjas samvetslöst och skickligt av alla politiker, som på något sätt försöker förena sina maktambitioner med en kampanj för ett instundande val.

Vi har sett mönstret i Polen, i Ungern, i Italien, i Österrike och inför förbundsdagsvalet i Tyskland förra året. Avstickare finns också i våra nordiska välfärdsstater och det är naturligtvis inte uteslutet att vilken som helst karriärglad politiker i vilket som helst europeiskt land föreställer sig att man lite kan tumma på principerna ”bara för det här valet”.

Den inställningen breder nu ut sig i Tyskland. Det är höstens delstatsval i Bayern och en intern maktkamp, som nu förefaller förändra dynamiken. Det är det andra unionspartiet – bayerska CSU – som har smittats. Det här beror delvis på ett österrikiskt inflytande, men det faller i god ärkekonservativ jord i en mångfasetterad maktkamp där det finns minst tre inflytelserika politiker: Horst Seehofer – nu förbundsrepublikens inrikesminister, som hemma utmanövrerades av sin mångåriga konkurrent Markus Söder från posten som ministerpresident. Triangeln fullbordas av Alexander Dobrint, Europakritiker, tidigare trafikminister och en av huvudpersonerna i Greenpeaces svartbok över den tyska billobbyn.

Konkurrensen mellan de här personerna och kampen om väljarnas gunst riktar sig nu mot förbundskansler Angela Merkel bland annat genom utspel, som nästan ser ut som en överenskommelse mellan CSU och Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz. Och helheten blir inte mindre besvärlig av att Ungerns premiärminister Viktor Orbán spelar med i bakgrunden med bland annat ett synnerligen insinuerande tal vid en av honom själv arrangerad minneshögtid för Tysklands avlidne förbundskansler Helmut Kohl.

På måndagen kom unionspartierna överens om att finna en lösning före de mellaneuropeiska sommarloven den 1 juli. Om det inte då föreligger en europeisk lösning kan Angela Merkel alltså inte släcka den stubintråd som nu brinner. Tidtabellen handlar alltså om det europeiska toppmötet den 28–29 juni.

Tidtabellen innebär samtidigt att inget land nu riktigt kan gömma sig bakom bredare ryggar. Och helheten blir inte vackrare eller bättre av synnerligen oövertänkta tweetar från Washington DC.

Angela Merkel har redan länge talat för att man inom EU måste komma överens om en gemensam flyktingpolitik. Det har också Kommissionen och Europaparlamentet krävt. Men nu gäller avgörandet hur de enskilda medlemsländerna förhåller sig. Eftersom Merkel är ställd mot väggen innebär en vägran att dela bördan samtidigt att man både undergräver förutsättningarna för ett konstruktivt europeiskt samarbete och samtidigt medverkar till en tysk regeringskris. Och flyktingfrågan är inte det enda som skall förhandlas under junitoppmötet. På dagordningen finns också den ekonomiska och monetära unionen – EMU.

För någon månad sedan skrev Harold James – ekonomihistoriker med Tyskland och EMU som specialitet – en varnande artikel om risken för en upprepning av de misstag, som ledde till Weimarrepublikens fall. Den första varningen kunde omskrivas med ”it’s the economy, stupid”.

Ekonomiska motgångar leder nästan ofelbart till att man söker efter syndabockar. Den syndabocken har många – från populister på höger och vänsterkanterna till Nobelpristagaren Joseph Stiglitz hittat i just EMU och euron. Stiglitz är naturligtvis i det fallet speciellt intressant eftersom han ändå är en synnerligen erkänd ekonomiprofessor.

Det som förundrar i hans utläggningar är en utpräglad, nästan fientlig inställning till Tyskland. Den konstruktionen finns både i hans bok The Euro: How a Common Currency Threatens the Future of Europe och i hans inslag i Project Syndicate senaste måndag. Stiglitz har alltså ett emotionellt problem med Tyskland. Han klarar inte av att skriva om Europa utan att lägga skulden på regeringen i Berlin. Han gör det med argument, som inte håller för en närmare granskning. Den italienska ekonomiska utvecklingen hugger han av just när euron införs och visar därmed att det var euron som skapade bristen på tillväxt i Ita lien. En längre tidsaxel bakåt hade visat att problemen redan fanns långt tidigare.

Striden och diskussionen kring EMU och euro handlar ju inte om att lösningen från 1980talet hade varit perfekt. Snarare handlar det om att man inte då kunde komma fram till en bättre lösning. Men det finns en grundläggande regel om valutor: det underliggande värdet bestäms av systemets produktivitet och just här finns problemets egentliga kärna: alla undersökningar visar att regionerna i EU:s medlemsländer ligger mycket olika till. Risken är dessutom att den snabba teknologiska utvecklingen med artificiell intelligens snarare kommer att öka skillnaderna än minska dem.

Om vi vill skapa ett fungerande system måste vi alltså komma med mera effektiva lösningar på produktivitetsutmaningen och redan den är mångsidig. Produktivitet handlar inte enbart om teknik och teknologi, den handlar också om utbildning, förvaltning – och politik.

Vi fick en första hänvisning om var lösningarna ligger i Angela Merkels blogg förra lördagen. Hon räknade upp fyra frågor som hon måste lösa tillsammans med Emmanuel Macron på tisdagen: 1) Europas säkerhet efter G7mötet, 2) Europas invandrarpolitik, 3) Europas bankunion och 4) innovationer och utveckling.

Allting ligger alltså på förhandlingsbordet. Ingen regering kan titta bort. Det gäller också vår. Alla vet vad det – till syvende och sist – handlar om. Och hänvisningarna om den nödvändiga riktningen kom efter Merkels och Macrons möte på slottet Meseburg 70 km norr om Berlin.

Den svåraste frågan handlade, enligt Merkel, om budgeten för eurozonen. De praktiska detaljerna ska utarbetas senare, men lösningen innebär större effektivitet, mera fungerande demokrati och solidaritet, men också kostnader.

Slutklämmen i fråga om flyktingkrisen innehöll också ett löfte till de andra deltagarna på EU:s toppmöte: ”Vi kommer att pressa för mera solidaritet EUstaterna emellan för att slå vakt om ett europeiskt svar på flyktingströmmen.”

I klartext – ta bort händerna och fötterna från bromsen!

På måndagen kom unionspartierna överens om att finna en lösning före de mellaneuropeiska sommarloven den 1 juli. Om det inte då föreligger en europeisk lösning kan Angela Merkel alltså inte släcka den stubintråd som nu brinner.