”Den första du ska viska till är dig själv”
Det började med en konflikt på jobbet. Jenni Karjalainens ex-kollega undrade hur hon, helskinnad och utan att bränna broar, skulle ta sig ur en eskalerande dispyt med en manlig projektledare.
– Jag gav henne några råd och erbjöd mig dessutom att tala med honom. ”Gör du det, du som är en sådan där gubbviskare”, svarade min kollega.
Där och då föddes det begrepp som på bara några månader gjort Jenni Karjalainen till det hon själv skämtsamt kallar ”nationell gubbviskare”. Hon är nu så efterfrågad att hon blivit tvungen att sålla bland alla inbjudningar till seminarier, konferenser och handelskamrars kvällstillställningar.
Samma vecka som vi träffas har hon också haft överläggningar med ett förlag som vill att hon skriver en bok om sina fem arketyper till chefer.
– Jag hade ingen aning om att det skulle bli så här stort, säger hon och ser uppriktigt förvånad ut.
Kryddat med humor
Det talas om ett paradigmskifte i arbetslivet som en följd av höstens och vinterns metoo-debatt. Jenni Karjalainen tror att det i kölvattnet av den första vågen finns ett uppdämt behov av att nyansera interaktionen mellan män och kvinnor i arbetslivet. Helt enkelt att försöka ta kniviga situationer ett steg vidare. Och gärna lite vänligare.
– Metoo-debatten skapar en efterfrågan på den här typen av budskap. Vi har börjat tala om arbetslivet och könsroller på ett annat sätt. Efter alla hårda ord och folk som pekar finger vill många nu tydligen fundera på möjliga lösningar i stället för att stanna kvar i beskrivningar av problemen. Männen ska upp från de anklagades bänk och ta sitt ansvar.
Att hennes teser är kryddade med en stor portion humor tror hon också gör sitt till.
– Det är fler kvinnor – feminister – som blivit arga på mig än män. Min egen chef, som är en typisk fackpamp, kom till exempel in i mitt rum, slog sig ner i min stol och sade: ”Jenni, du har alldeles rätt, vi har de här osynliga strukturerna runt oss.” Aldrig hade jag trott att han självmant skulle börja reflektera över de sakerna! Så vad handlar viskningarna om? – Jag försöker synliggöra våra föreställningar, könsrollsmönster och stereotypier i arbetslivet med humorns hjälp. Det handlar alltså om jämställdhet i arbetslivet.
Eftersom Karjalainen jobbat hela sitt yrkesverksamma liv i mansdominerade branscher har hon funderat mycket på de olika roller som män och kvinnor har, och intar, i arbetslivet.
– Varför är det så? Hur kommer det sig till exempel att kvinnor stressar så mycket i arbetslivet? Och varför verkar män ha lättare att göra karriär?
Att det blev just ”gubbviskningar” – som någon kan tycka är att befästa just de stereotypa könsrollsmönster som Karjalainen vill komma åt – har att göra med det statistiska faktum att merparten av cheferna fortfarande är medelålders män.
– Det bara är så. De flesta chefer är män. Men i princip är mitt budskap könsneutralt, i vissa sammanhang behövs också ”tantviskningar”. Unga pappor som hämtar på dagis och besöker rådgivningen med sitt barn kan uppleva att medelålders kvinnor inte tror att de är kapabla att ta hand om sitt barn.
Karjalainens budskap har en tydlig kärna: Låt oss försöka förstå varandra utan att någondera parten blir tillplattad eller känner ett behov av att klä på sig en offerkofta.
– Växelverkan och dialog fungerar bättre än tillrättavisningar. Det är viskningarnas centrala budskap. Men man ska inte heller glömma hur viktig humorn är.
Karjalainens råd till unga kvinnor i arbetslivet är att försöka förstå de medelålders män som ofta är chefer.
– Att tro att man själv har hundra procent rätt leder ofta till att chefen låser sig i en position som går ut på att det är han som vet bäst. I själva verket har ingen hundra procent rätt.
Försök hitta en balans mellan att vara rak och tydlig utan att vara påstridig, råder hon vidare.
– Jag har ofta fått höra att jag är ”ovanligt rak” för att vara kvinna. Det är en konstig kommentar eftersom jag bevisligen är kvinna. Vad är det för konstigt med att vara rak och ärlig? Tvärtom är det ett drag som funkar i de flesta situationer.
Särskilt den arketyp som allting startade ifrån, Den viktiga mannen, uppskattar tydlighet.
– Han är min favorit, skrattar Karjalainen. Troligen beror det på att min pappa är En viktig man. Jag kan också känna igen mig själv i den typen.
Den viktiga mannen har en hög chefsposition och är medveten om sitt eget värde. Han har ofta bråttom och kan upplevas som skrämmande.
– Mitt råd till min väninna på jobbet var att vara tydlig i sin kommunikation med honom. Man ska hålla sig till sak och vara lagom bestämd. Låt honom aldrig lukta sig till din rädsla.
Karjalainen säger att den här chefstypen oftast förtjänar att bemötas med respekt.
– Här talar vi om ministrar, vd:ar och höga tjänstemän. De har ett stort ansvar och de arbetar hårt. Samtidigt är det bra att komma ihåg att också de är bara människor.
Karjalainen ler när hon minns sin barndom:
– Att jag själv aldrig varit rädd för Den viktiga mannen beror antagligen på att jag som barn såg honom på otaliga kräftskivor hemma hos oss. Och insåg att han inte är annorlunda än alla andra.
Egot ställer till det
Malliga mannen-typen är besvärligare, tycker Karjalainen. Han bär på en sargad självkänsla eftersom han inte uppnått de positioner i arbetslivet som han själv tycker att han borde ha fått. För att kompensera för de uteblivna topposterna låter han i stället sin omgivning ta del av historier om vilket misstag hans chefer gjort som inte insett hur överlägsen han egentligen är i sitt kunnande.
– De som på riktigt är proffs har sällan ett behov av att tala om det. De bara är. Man kan få lust att sätta Den malliga mannen på plats genom att platta till honom men det avråder jag bestämt ifrån. Det ger tillfredsställelse bara för en kort stund och leder sällan till något gott.
Det bästa sättet att hantera honom är i stället att stryka hans ego medhårs.
– Det är en strategi som är välkänd också inom diplomatin och som ger båda parter vad de vill ha: Den malliga mannen får en egoboost och du får igenom dina planer.
Jenni Karjalainen De flesta chefer är män. Men i princip är mitt budskap könsneutralt, i vissa sammanhang behövs också ”tantviskningar”.
Tjuriga mannen-typen kräver ett ändlöst tålamod.
– Jag har märkt att många skeppare hör till den här kategorin. Liksom många politiska journalister. Det tar tid att bryta igenom Den tjuriga mannens skal men när det väl krackelerar kan man upptäcka en hur gullig typ som helst därunder.
Kompistypen är den chefskategori som Karjalainen själv har svårast med.
– De här cheferna är ofta jämnåriga och som ung kvinna kan man avundas dem. Varför får de chefspositioner men inte jag? Egot stökar ofta till saker och ting i arbetslivet. Varför blir jag inte sedd? Varför får den en fördel som jag inte får?
Här ska man komma ihåg att gnäll och klagovisor sällan är en lyckad strategi.
– Av alla chefstyper är Kompistypen den som avskyr gnäll mest av allt. Också med honom hjälper det att vara rak och tydlig. Man ska också utgå ifrån att det är bättre att vara kompis med den här chefstypen än fiende – han kan bli hög chef en vacker dag.
Den femte och sista arketypen kallar Karjalainen Den osäkra mannen. Han har nått sin position långsamt under en lång räcka av år. Han är själv osäker på varför och han är också osäker på vad han förväntas göra. Världen omkring honom har förändrats, han hänger inte riktigt med men han hänger ändå kvar av olika anledningar. Inte minst för att han är man.
– Den här chefstypen är svår att handskas med för alla runt honom, eftersom osäkerhet sprider osäkerhet. Den bästa strategin är att försöka ingjuta självförtroende i den osäkra chefen. Det säger jag även om jag tycker att vi alla borde kunna utgå ifrån att den som avlönats för ett uppdrag också är kapabel att sköta det.
Skäll av renläriga feminister
Karjalainen är glad över metoo-debatten och kallar sig själv feminist. Hon har hela sitt liv vägrat att vara en dörrmatta som män trampar på.
– Fortfarande, trots att jag inte är purung längre, kan jag se hur vissa män reagerar på hur mycket plats jag tar.
Samtidigt tycker hon illa om en del feminister som uppmanat henne att inte avslöja sina gubbviskarknep utan behålla dem som en hemlighet inom olika kvinnonätverk.
– Det gränsar till manipulering och då har man totalt missförstått mitt budskap. Själva poängen är att vi ska kommunicera med varandra, rakt och öppet.
Det stora värdet med metoo-de- batten anser Karjalainen är just det: en ny form av öppenhet.
– Jag har som många andra unga kvinnor blivit kallad allt möjligt i mina tonår – och funnit mig i det. Jag hoppas verkligen att den uppväxande generationen, och den därpå följande, inte längre låter sig kuvas utan säger till när något inte känns okej.
Samtidigt måste man ge utrymme för motparten att försöka förstå varför det gick snett.
– Mycket hänger på tonfallet. Upplevelsen av vad som känns bra eller inte är var och ens egen. Det blir genast besvärligare när andra skär in från vänster och har synpunkter på vad som är rätt och riktigt. Karjalainen tar ett exempel: – En av mina manliga nördvänner gladde sig i en Facebookkommentar över att några kvinnliga vaktmästare hade sagt smickrande saker om hans vader. Han som inte var bortskämd med komplimanger gladde sig uppriktigt. Men genast var någon där och skrev ett glädjedödande inlägg om att det inte är rätt av kvinnor att objektifiera mannen.
Karjalainen menar att glädjen i umgänget mellan könen måste få finnas kvar.
– Låt oss koncentrera oss på det som på riktigt är problem, som maktstrukturerna och könsrollerna i arbetslivet. Resten kan var och en sköta själv. Hon ler ett snett leende: – Men jag vet att den här åsikten inte är rumsren bland alla feminister. Nu har du hållit på med ”gubbviskningar” ett drygt halvår. Vad är det viktigaste du har lärt dig? – Att den första du ska viska till är dig själv. Efter det kan du hitta nya utmaningar i gubbar.