Koloniträdgården i Brunakärr firar sina hundra första år i år. Britte Teckenberg är en av dem som trivs i trädgårdsidyllen som ligger bara några stenkast från Mannerheimvägen. I dag kommer hon till stugan för att njuta av naturen mitt i stan, men efter kr
I år firar Brunakärr koloniträdgård i Helsingfors 100 år. I en 20 kvadratmeter stor stuga mitt i den blomstrande idyllen bor Britte Teckenberg, 74 år. Hennes släkt har ägt en lott sedan koloniträdgården fick sin början. – Jag har vuxit upp här.
Bostadsbristen var ett faktum år 1949. När ägaren till hyreslägenheten där BritteTeckenbergs familj bodde krävde tillbaka den, fick de lov att flytta ut till stugan på familjens lott i Brunakärr koloniträdgård. Lotten hade hyrts av Brittes farmor sedan åtminstone 1928. Tanken var att flytta därifrån så fort som familjen hittade en annan bostad. Men åren gick fort, och familjen bodde i koloniträdgården i nio år.
– Vi var fyra, jag, mamma, pappa, och min syster, plus vår schäferhund. Vi trivdes där på 20 kvadrat.
På den tiden var det främst mindre bemedlade barnfamiljer som arrenderades lotter, och det var nyttoodling som gällde på lotterna. Brittes mamma hade en blomsteraffär, så förutom blommor fanns allt ifrån äppelträd, potatis, morötter, rödbetor och gurka på Teckenbergs lott.
– Sommartid odlades allt som bara gick att äta. Det fanns inte gräsmattor, som nu, utan i stället odlingslådor.
Det fanns inget dass på utsidan, utan ville man utföra sina behov var det ämbar som fick duga. Vintertid hämtades vattnet från en kran 300 meter bort.
Britte kallar sig en tredje gene rationens kolonist. Odlingen är inte det den en gång varit – men en gammal prägel finns kvar – fruktträden.
– Alla ska ha minst två fruktträd på sin tomt enligt stadgarna, berättar Britte.
Majoriteten av invånarna är pensionärer. Men allt fler unga barnfamiljer flyttar in, och de har med sig odlingslådor.
– Det är jätteroligt att det går tillbaka, och att man nu odlar av intresse, inte för att man måste.
Det är en livsstil att vara kolonist. Britte brukar säga åt sina bekanta att det bara är att titta ut genom fönstret – är det soligt ute, är hon inte hemma i sin lägenhet. Alla dagar hon kan är hon på stugan. Hon säger att kolonistlivet är idealiskt när man bor i Helsingfors, eftersom det är lätt att ta sig till koloniträdgården.
– Det känns som att bo på landet, med igelkottarna som kommer springandes på kvällen, och fågelkvittret på morgnarna.
– Ibland kan man känna lite stress av ogräset, men då får man dra upp det och få känna sig nöjd efteråt.
Det finns ingen vanlig dag på koloniträdgården, men en stor del av charmen är umgänget.
– Det rådde större talkoanda och samhörighet förr. Kolonisterna umgicks mera, hjälpte varandra och byggde tillsammans.
Storleken på tomtarna på Brunakärrs koloniträdgård varierar mellan 100 till 700 kvadratmeter. Brittes lott är 316 kvadratmeter stor.
– Stugan är stort sett likadan nu som då, bortsett från några små renoveringar här och där.
Det är inte alltid lätt att hinna med alla projekt som man skulle vilja under en sommar.
– För äldre människor blir det väldigt ofta så att stugan och lotten förfaller. Det är inte lika lätt som förut att hålla allting tipptopp.
2026 tar arrendekontraktet slut. Det är ett mycket svårt beslut att fatta, att sälja sin stuga.
– Jag hoppas att mitt slut kommer här i trädgården med ett ogräs i handen.
Det känns som att bo på landet, med igelkottarna som kommer springandes på kvällen, och fågelkvittret på morgnarna.
Britte Teckenberg