Ministeriet varnar för alltför svag krisbuffert

Finlands ekonomi växer, men statsfinanserna är inte i skick för att möta en ny kris.

Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken kritiserade i sin årliga rapport regeringen för att den borde föra en stramare finanspolitik, nu när tillväxten ökar och sysselsättningen förbättras. Underskotten i de offentliga finanserna minskar inte, påpekade de fem ekonomiprofessorerna i rådet.

Rapporten har ett halvt år på nacken. Sedan den publicerades har högkonjunkturen fortsatt, och nu börjar politikerna redan rikta in sig på riksdagsvalet. Vilka reformer och skattelättnader ger den långvariga tillväxten utrymme för?

Innan löftena blir alltför generösa kan det vara orsak att ägna en stund åt Finansministeriets färska översikt över risker som hotar statsfinanserna.

Riskanalysen kartlägger hotbilder som kan realiseras under de närmaste åren. Samtidigt fungerar den som en indirekt kritik av den förda finanspolitiken. Det mesta som läggs fram har ofta framförts i den ekonomisk-politiska debatten under de senaste åren.

Rapporten tar fasta på att statsskulden så gott som har fördubblats på tio år. Innan finanskrisen slog till år 2008 var statsskulden 54 miljarder euro, nu är den 105 miljarder, och upplåningen fortsätter.

Den relativt låga skuldnivån gav staten möjligheter att lindra verkningarna av krisen, där Finlands bnp sjönk med cirka 8 procent. Trots nedgången blev det inte någon upprepning av depressionen i början av 1990-talet.

De rekordlåga räntorna har gagnat alla låntagare, också staten. Ränteutgifterna för statsskulden var i själva verket lägre år 2017 än de var år 2008, trots att själva skulden är betydligt större.

Men när centralbankerna stramar åt penningpolitiken börjar räntorna stiga. För Finlands del betyder det att en räntehöjning på en procentenhet med nuvarande skuldbörda ökar ränteutgifterna med cirka 455 miljoner euro år 2020. Den här summan måste tas från andra budgetmoment, reformoch skattesänkningsutrymmet minskar i motsvarande mån.

Statens indirekta ekonomiska åtaganden har också ökat kraftigt, från 22 till 52 miljarder euro under de senaste tio åren. Det handlar bland annat om statliga garantier och borgensförbindelser. Exportfinansieringsorganet Finnvera svarar för garantier värda knappt 28 miljarder euro. Tre konjunkturkänsliga industrigrenar står för 84 procent av Finnveras åtaganden; rederi- och varvsindustrin, it-industrin och skogsindustrin.

Finnveras egen buffert för att täcka eventuella förluster uppgår till knappt 1,4 miljarder euro. Det räcker inte långt om garantierna förfaller till betalning. I så fall är följande buffert statens budget. Riskerna för ett globalt handelskrig oroar både exportföretagen och deras finansiärer.

Riskanalysen innehåller ett stresstest som granskar vad som händer om den ekonomiska tillväxten minskar med sammanlagt 8,4 procent under tre år.

Nedgången inverkar på hela samhällsekonomin, arbetslösheten ökar, vilket höjer statens kostnader, samtidigt krymper skatteintäkterna. Scenariot utgår från att krisen inte påverkar finanspolitiken, det betyder att staten varken stimulerar ekonomin eller anpassar utgifterna till de minskade intäkterna.

Men det är ett politiskt val. Låter regeringen arbetslösheten öka utan att försöka dämpa nedgången genom stimulanspolitik? För tio år sedan valde den dåvarande regeringen att stimulera genom att öka upplåningen.

Då fanns det möjlighet att göra det, men när nästa kris kommer är låneutrymmet betydligt mindre.

riskkartläggning visar att den samhällsekonomiska bufferten för att möta följderna av en ny kris där tillväxten byts till nedgång inte är i skick. Samtidigt mörknar molnen över världsekonomin. Det här problemkomplexet måste hamna mycket högt på prioriteringslistan för nästa regering.