”Systemet är stabilare i dag”
Avgående Finlands Bank-chefen Erkki Liikanen lovar inte att allt löper problemfritt när ECB börjar trappa ner sitt krisprogram. Men han säger att det finansiella systemet är stabilare nu än före krisen.
Vi kunde börja intervjun i Kekkonen-eran på 1970-talet, med devalveringar och hög inflation. Eller i 1980-talets avreglering av finansmarknaden och konsumtionsfesten som övergick i depression. Eller i 1990-talet och Finlands inträde i EU och senare i eurosamarbetet.
Oavsett vilket så har Erkki Liikanen befunnit sig i händelsernas centrum – som riksdagsledamot, partisekreterare, finansminister, EU-ambassadör och EU-kommissionär i två repriser.
I juli lämnar Liikanen posten som chefdirektör för Finlands Bank, och samtidigt sin plats i Europeiska centralbankens råd, efter två sjuåriga mandatperioder. Det har varit en tid när kriserna avlöst varandra i euroområdet. Just nu är det lugnare och ECB förbereder sig för en nedmontering av krispolitiken. Men ännu har vi inte sett slutet – kommer det att bli lyckligt?
– Säker kan man aldrig vara, för det kan alltid hända någonting. Med åren har jag blivit mera misstänksam att allt kanske inte går bra. Men en sak är klar: det finansiella systemet är stabilare nu än före krisen.
Till exempel är bankerna starkare och bättre kapitaliserade, och om en bank hamnar i svårigheter vilar ett större ansvar på ak- tieägarna och långivarna. Dessutom har regleringen skärpts och en ny gemensam banktillsyn inrättats för att övervaka de europeiska bankerna.
– Tidigare hade vi nationella tillsynsmyndigheter, men de stod för nära bankerna. Det måste finnas ett visst avstånd för att tillsynen ska vara tillräckligt självständig. Nu är det problemet borta och den nya gemensamma banktillsynen representerar det bästa samlade kunnandet på området.
Kommunikationen viktigt
Efter sitt junimöte meddelade ECB att stödköpen av värdepapper, som varit en viktig del av centralbankens krishantering, körs ner från oktober till slutet av året. Samtidigt meddelades att ECB förväntar sig att räntan ligger kvar på nuvarande nivåer åtminstone över sommaren 2019, eller så länge det är nödvändigt med tanke på inflationsutvecklingen.
Oavsett när exakt den första räntehöjningen äger rum, så är krisårens exceptionella penningpolitik på väg att normaliseras. För att processen ska lyckas, säger Liikanen, måste ECB gå framåt mycket försiktigt och samtidigt vara noggrann i sin kommunikation till marknaden och folket.
– Dels måste vi veta vad vi vill, dels hur marknaden kommer att tolka oss.
När det gäller kommunikationen från ECB:s junimöte säger Liikanen att den var balanserad och fick önskad effekt.
– Hittills i år har både besluten och kommunikationen fungerat bra. Men man kan inte ta någonting för givet.
Ett avskräckande exempel är taper tantrum-episoden 2013 när amerikanska obligationer rusade i höjden efter att dåvarande Fedchefen Ben Bernanke antytt att det började vara dags för Fed att minska på tillgångsköpen. Vilka har varit ECB:s största misstag under krisbekämpningen och vilka är de största framgångarna? – Jag tror att EU:s största misstag var att inte bygga upp en bankunion tidigare. Idén lades fram redan i början av 1990-talet, men då ville de nationella myndigheterna övervaka de nationella bankerna. De stod alltför nära varandra, men misstaget reparerades först 2012, alltså tjugo år för sent.
Enligt Liikanen kan man också diskutera huruvida ECB:s räntehöjning sommaren 2008 – det vill säga just före finanskrisens mest akuta skede – var bra. Men han påpekar att centralbanken mycket snabbt ändrade sin linje igen.
Till ECB:s framgångar räknar Liikanen ordförande Mario
Draghis berömda Whatever it takestal sommaren 2012. I talet bedyrade Draghi att ECB kommer att göra vad som krävs för att rädda euron, vilket blev något av en vändpunkt.
– Det var enormt välformulerat och perfekt tajmat. Efteråt kunde vi också agera så att det avgjorde krisen.
Urpilainen gav huvudbry
Natten till midsommaraftonen blev det klart att det åtta år långa skuldprogrammet till Grekland avslutas. Från augusti ska landet klara sig utan långivarnas stöd. Hösten 2011 väckte Finlands nytillträdda finansminister Jutta Urpilainen uppmärksamhet i Europa genom sina tuffa krav på säkerheter av Grekland som villkor för att Finland skulle delta i stödpaketet till landet. Finland som var känt som klassens primus hade förvandlats till bråkstake. Liikanen medger att situationen inledningsvis inte var helt lätt för honom.
– Det kan hända att jag efter en tid sade till Urpilainen att nu kanske det räcker. Urpilainen hade tagit ett starkt engagemang i frågan i valrörelsen och jag förstod hennes motiv, men det begränsade ECB:s handlingsutrymme. Till slut uppstod ändå ett positivt samarbete. När vi hade fattat beslut om bankunionen var både Urpilainen och (statsminister) Jyrki Katainen mycket positiva och spelade en avgörande roll
Jag tror att EU:s största misstag var att inte bygga upp en bankunion tidigare. Idén lades fram redan i början av 1990-talet, men då ville de nationella myndigheterna övervaka de nationella bankerna. Erkki Liikanen
för att vi blev medlemmar i bankunionen 2012.
Liikanen har också tvingats bevittna hur hans hemland i flera år legat i bottenskikten vad gäller euroländernas ekonomiska tillväxt. Han säger att det tog alltför länge innan man i Finland förstod att problemen var strukturella och inte berodde på konjunkturen.
– Visst bidrog den globala recessionen, men framför allt hade vi våra egna problem, med Nokia, skogsindustrin och Ryssland.
Lider vi fortfarande av strukturel-
la problem? – Situationen är bättre i dag. Men för att skapa nya arbetstillfällen måste vi vara konkurrenskraftiga. Jobb uppstår inte av sig själva, det gäller att skapa dem och då måste det ske på en nivå som är konkurrenskraftig. Vilka är den finländska ekonomins största utmaningar? – Först och främst att behålla konkurrenskraften. Det betyder att ramavtalen måste motsvara våra möjligheter att konkurrera utomlands. För det andra måste kvaliteten på utbildning och forskning förbli på en hög nivå. Vi har ett gott rykte och måste kämpa för att det motsvaras av verkligheten.
Den tredje stora utmaningen är enligt Liikanen de offentliga finanserna. Han säger att det ser bättre ut just nu, men om tillväxttakten sjunker samtidigt som befolkningen åldras blir det problem.
– Det kostar mycket och därför måste vi garantera att den offentliga sektorns finanser är stabila och så effektiva som möjligt.
Liikanens namn har figurerat i spekulationerna om vem som ska efterträda ECB-ordföranden Mario Draghi när hans mandatperiod går ut hösten 2019. Själv säger Liikanen att det är för tidigt att spekulera om efterträdaren. Han vill inte kommentera huruvida han överhuvud taget är intresserad av uppdraget. Och att han skulle inleda en ny inrikespolitisk karriär betraktar han som mycket osannolikt.
Hela intervjun går på svenska, ett språk som Liikanen talar otvunget och gärna. Att det blev så beror i hög grad på ett möte med den svenske industrimannen Marcus Wallenberg 1976. Wallenberg företrädde Ericsson som ville köpa det finländska företaget Televa. Han diskuterade saken med riksdagsledamoten Einari Koskinen, som inte förstod svenska, varvid Liikanen med sin skolsvenska agerade tolk.
– Då beslöt jag mig för att börja tala svenska i nordiska sammanhang.
Till de sammanhangen hör bland annat årliga nordiska centralbanksmöten. I början på juni deltog Liikanen i sitt sista i Reykjavik, som samtidigt blev det första för hans efterträdare Olli Rehn.
Liikanen säger att han under sin tid i riksdagen hade goda chanser att tala svenska och att han fick många svenskspråkiga vänner, som Bror Lillqvist, Evald Häggblom, Jutta Zilliacus och Ulla-Maj Wideroos.
– Jag började läsa Hufvudstadsbladet och lyssna på finlandssvensk radio. Så småningom började finlandssvenska journalister intervjua mig på svenska.
När han 1981 efterträdde Ulf Sundqvist som socialdemokraternas partisekreterare, öppnades nya möjligheter att tala svenska.
– Jag reste runt i landet och fick en helhetsbild av Svenskfinland – det var inte bara Helsingfors övre medelklass. Sedan blev jag bekant med finlandssvensk litteratur, som är viktig för att ge en mera diversifierad vy av Finland.
Dagens finländska språkklimat säger han sig inte begripa. Enligt Liikanen är tvåspråkigheten en mätare på landets civilisation och svenskan ett redskap som underlättar kontakterna i Norden, även om man inte talar språket perfekt.
Riksdagen viktigast
Liikanen säger att Finlands långa väg från ett litet land i norr vid Sovjetunionens gräns, till ett respekterat land i EU, har varit en enorm historia. Själv har han följt resan från olika anhalter: 19 år som riksdagsledamot, 14 år i Bryssel och 14 år i sin centralbankstjänst i Helsingfors och Frankfurt.
– Allt har varit spännande på sitt sätt. Bryssel var en fantastisk tid, även Frankfurt. Men störst respekt har jag för jobbet som riksdagsledamot, kansanedustaja. Där har du mandat från folket, du måste respektera deras vilja och på samma gång informera dem. Det har varit mitt mest spännande och viktigaste jobb.