Liberalismens självgodhet utgår från en dogmatisk blindhet

LIBERALISM Nora Hämäläinen lyfter upp det aktuella och viktiga ämnet liberal moralism och puritanism i sin Söndagsanalys (HBL 10.6) och framhåller att den liberala moralismen utgår från ett ”starkt jämlikhetspatos och en strukturell normkritik” och att den puritanism vi ser i dag är olyckliga överdrifter inom ett legitimt projekt. Jag är benägen att se hela projektet som moraliserande och självförhärligande och ”normkritiken” som den nya normen.

Liberalismens besatthet av ”jämlikhet” har sitt ursprung i upplysningstidens mekaniska avståndstagande från människan och världen. Människan kategoriseras och objektifieras varefter de olika kategorierna måste slätstrykas för att passa in i ett färdigt byråkratiskt system. Olikhet förkastas. En rädsla för andra människor breder ut sig – alla blir offer kontrollerade av krafter vi inte kan inverka på.

Detta leder till en tendens att söka sig till konspirationer, vilket då helhetsbilden går i kras betyder att lösryckta symboler börjar betyda allting och ingenting. Så konstrueras konspirationer om allsmäktiga patriarkat och österländska despoter som försöker sabotera det liberala projektet inifrån. Motståndarna måste kuvas. Under 1700-talet kulminerade detta tankesätt i Robespierres progressiva skräckvälde då tusentals sändes till schavotten. ”Att bestraffa mänsklighetens förtryckare är barmhärtighet, att förlåta dem är barbari” förkunnade Robespierre 1794.

Det liberala tankesättet passar givetvis bra ihop med den postmoderna världens kontextflykt och besserwissermentalitet. ”Förr lärde man sig lyda, nu ska man lära sig att göra rätt utan att någon behöver säga till” skriver Hämäläinen. Detta är sloganen för ett totalitärt samhälle utan totalitarism – ingen säger det uttryckligen, men du måste göra det och dessutom tycka om det. Jämlikheten skapar en kollektivism och ”mångfald” som dock i grunden bara är visuell medan den filosofiska mångfalden bekämpas eftersom den hotar själva jämlikheten. Så refererar liberalismen om och om igen tillbaka till sig själv, utan att kunna se utanför sitt eget ideologiska system.

Det liberala tankesättet passar givetvis bra ihop med den postmoderna världens kontextflykt och besserwissermentalitet.

Liberalismens självgodhet och moralism utgår från en tvärsäkerhet och dogmatisk blindhet. Man är övertygad om att utgångspunkterna är korrekta och att liberalismen är detsamma som godhet och rättvisa. Hämäläinen tenderar också att se proble- met som att liberalismen kräver för mycket för snabbt av de illiberala, att det inte finns utrymme för ”famlande” och ”felsägningar”. Således handlar det tydligen endast om ”orimlig perfektionism”, inte om ett synsätt som är i grunden inhumant. Så snart alla snappar upp den ”liberala läsförmågan” och ”normkritiken” blir allting bra. Denna läsförmåga sträcker sig dock tydligen inte till att kunna tyda själva liberalismens slutna och förvrängda världsbild. Liberalismen kategoriserar och är liberal endast mot de som ligger i rätt kategori. Den järnhårda viljan till liberalism leder onekligen till illiberalism. NICOLAS VON KRAEMER Helsingfors