Bankerna skor sig hänsynslöst på de svagaste kunderna

BANKER Det sägs att kvinnliga chefer främjar mänskliga och mjuka värden, men Merja Sergelius, vice vd för Aktia, försvarar (HBL 16.6) bankens hårda linje när det gäller kunder som av olika anledningar inte kan sköta sina bankärenden digitalt.

Sergelius bryr sig inte om dem som av ekonomiska orsaker eller hälsoskäl aldrig skaffat sig eller inte längre har den datorkunskap och digitala kompetens som krävs. Att hålla sig med digital utrustning och säkerhetsprogram kostar en hel del och nätbankstjänsterna kräver synskärpa, minne och finmotorik. En trafikolycka eller en sjukdomsattack kan på ett ögonblick

beröva en person den digitala kompetensen. Enligt Aktias resonemang ska en sådan person samtidigt fråntas rätten till banktjänster på lika villkor. Alla har inte anhöriga som kan hjälpa med koder, lösenord och långa kontonummer.

Jag minns hur de bankanställda för drygt tio år sedan på ett ohövligt sätt började övertala kunderna att ingå nätbanksavtal och sluta besöka kontoren. När de hade lyckats minska antalet bankbesökare fick de själva gå och kvarterskontoren försvann i rask takt. Enligt Sergelius blir tjänsterna dyrare att upprätthålla på grund av den minskade efterfrågan på kontors- och kontanttjänster. Sanningen är att kunderna undviker bankbesök på grund av de hopplöst långa köerna som beror på att kontoren numera är få och underbemannade och öppettiderna begränsade.

Att ta taxi till banken för att sedan inte ha tid eller krafter att köa och återvända med oförrättat ärende är inget frestande alternativ för någon med liten pension och dålig hälsa. Sergelius fortsätter iskallt oförstående med att säga ”på kontoren försöker vi dagligen handleda våra kunder i att sköta ärendena digitalt”. Att envisas med att uppmana dem som inte har förutsättningar att klara av bankärendena digitalt att bli nätbanksanvändare är lika respektlöst som att uppmana någon som sitter i rullstol att ta sig i kragen och stiga upp.

Vi är tvungna att ha ett bankkonto. Förr fick vi service mot att bankerna drog nytta av våra deponerade pengar i sin affärsverksamhet. Nu får nätbankskunderna sköta bankjobbet själva och ändå betala serviceavgifter. De som inte klarar det digitala bestraffas med högre avgif- ter. Eftersom det är fråga om ett ömsesidigt beroende är det oetiskt att bankerna hänsynslöst skor sig på sina svagaste kunder. ”Seniorerna är viktiga för oss”, säger Sergelius och menar deras pengar. För någon som har en pension under tusen euro är den föreslagna leveransavgiften på 10–25 euro ett hutlöst pris för att kunden ska få kontanter från sitt konto per post.

Makthavare (också kvinnor) som är välbärgade, friska, digitalt smarta och har närstående tycks tappa förmågan till medkänsla med dem som har det annorlunda. Det är sorgligt och skrämmande.

Måtte pensionärsorganisationernas krav på jämlik service tvinga fram en civiliserad lösning. GUNILLA MALM Helsingfors