Stämningsmättad kammarjazz
Samarbetet mellan Claes Andersson och Julia Korkman fick sin början på en begravning. Det resulterade i ett smakfullt och brett album som erbjuder något för var och en. JAZZ
Julia Korkman & Claes Andersson
Kvar i mig (Pilfink)
Upptakten till författaren/jazzpianisten Claes Anderssons och rättspsykologen/sångerskan Julia Korkmans samarbete är ovanligt. De träffades på en begravning där Korkman skulle sjunga och Andersson anlitats för att sköta ackompanjemanget. Uppdraget sköttes med stil, och kemin kändes dessutom så rätt att de efter jordfästningen under friare former fortsatte att musicera.
Så föddes idén om ett mer bestående samarbete, vars aktuella resultat nu är albumet Kvar i mig. Här får duon också stöd av violinisten Laura Airola, UMO-trumpetisten Teemu Mattson, basisten Maria Lamminen och alltiallon Robi de Godzinsky.
Anderssons anslag är lätt och avslappnat, som om varje ton lades med ett leende. Den melodiskt strukturerade men ändå öppna musiken glider smidigt mellan olika stämningslägen – särskilt bra trivs jag i de lite friare pianoutflykterna.
Korkman lyfter med sin mezzosopranröst alltid fram textens essens, utan onödig dekoration. Överlag är de bägges samarbete finstämt och naturligt; de lyssnar av och agerar följsamt i förhållande till varandra, så att helheten alltid lever.
Något för var och en
Materialet rör sig över en vid skala och erbjuder något för var och en som uppskattar traditionsbottnad, mjukare jazz och folkvisor. En del är nyskrivet, men i övrigt figurerar såpass olika kompositörsnamn som Cole Porter, Einar Englund och Povel Ramel, för att nämna några. Den traditionella folkvisan Visa från Utanmyra – mest känd i Jan Johanssons tolkning – är vid sidan av den gripande och vemodiga titellåten (en Andersson-dikt, tonsatt av Julias bror Petter Korkman) skivans höjdpunkt.
Det vilar en kammarmusikalisk konsertstämning över den här sångmusiken, som om allt spelats in rakt av. Det må vara så eller inte, i alla händelser handlar det om ett smakfullt paket, väl lämpat att ta till sig under sena kvällar – när man vill njuta av ensamheten, eller av en stillsam gemenskap med någon nära människa.