En 100-årig militär historia
Också vår försvarsmakt fyller 100 i år. Jubileet till ära publiceras en diger historik, skriven av 30 forskare med inriktning främst på militär historia. Helhetsintrycket är positivt, vilket är som sig bör när folk av facket står för innehållet, skriver t
FACKLITTERATUR
Suomen puolustusvoimat 100 vuotta.
Styrgruppens ordförande Kim Mattsson, projektledare Vesa Tynkkynen, chefredaktör Mikko Karjalainen.30 författare. Edita 2018, 547 sidor.
Boken Suomen puolustusvoimat 100 vuotta innehåller rikligt med fakta och ger en god och sammanfattande bild av hur vårt försvar utvecklats under 100 år. Den är läsvärd, också för dem med begränsat intresse för militär historia. Eftersom boken är indelad enligt 9 olika teman kan läsaren också välja enligt eget intresse.
Det är kanske bara naturligt, men folk i försvaret tycks ha ett stort intresse för historia. Från mina tre år i Försvarsministeriet har jag uppskattningsvis 3 hyllmeter med böcker om vår militära historia. De är mest skrivna av, och till en del om, pensionerade officerare. Detaljerad dokumentation finns från tidigare men en övergripande sammanfattning är ändå välkommen.
Som sig bör är försvarets utveckling en integrerad del av vårt lands utveckling. Som på de flesta andra områden rådde det brist på materiel och kunnande när vår armé skapades under inbördeskriget, vilket gäller delvis också i dag på grund av bland annat vapenteknologins snabba utveckling. Synen på försvaret har också förändrats över tid, intryck- en från och beroendet av omvärlden har spelat en stor roll. På 1930-talet – och möjligen också nu – reagerade man för sent på de hotbilder som framstod allt klarare.
Sovjetunionen
Sin största roll spelade vårt försvar naturligtvis i kriget mot Sovjetunionen 1939–44. Också om vi blev en god tvåa när freden slöts, så nåddes ändå det viktigaste målet: Vi kunde behålla vår frihet att besluta om vårt samhällsskick och i stort om vår framtid. En annan utgång hade varit fruktansvärd för många av oss.
Finlandssvenskarna kunde lätt ha blivit vårt lands tatarer, deporterade i stora skaror till Sibirien. En paranoid ledning i Kreml hade sannolikt sett de svenskspråkiga, med nära kontakter till Sverige – en fiende genom historien – som en potentiell risk. Sådana som jag hade då tillbringat ungdomen i ännu kallare trakter, om det alls hade blivit någon ungdom.
Pakten om vänskap, bistånd och samarbete med Sovjetunionen krävde tydliga markeringar av åtgärder mot – osannolika – hot västerifrån. I hemlighet gjordes också planer ifall – mera sannolikt – Sovjet skulle anfalla. Det säger sig självt att de planerna visste bara få om, men visar att försvarsledningen var trogen sitt uppdrag.
Pajunens roll
Allt ryms inte på 547 sidor. Förståndigt nog vill de ansvariga se boken som inspiration för fortsatt forskning och nytt intresse. Den uppmaningen tar jag fasta på.
I flera avsnitt kunde relationen till politiken/politikerna belysts tydligare. Köpet av jaktplan från USA hade varit omöjligt under kalla kriget. Valfriheten(!) tryggades genom ett offertförfarande medan Sovjetunionen ännu fanns, tack vare god politisk lyhördhet för skeenden i tiden. Det kunde gärna ha konstaterats, nu ses valet av jaktplan närmast som en teknisk fråga.
Relationen mellan försvarsledningen och Försvarsministeriet kunde också vara värd en mässa. Ledningen har främst sett försvaret underordnat presidenten, och inte under ministeriet. Nu är ju lagstiftningen förtydligad på den punkten, men synbarligen finns tankesättet kvar. I boken framför Republikens president och kommendören sin hälsning, men inte försvarsministern.
Försvarsministeriets kanslichef Aimo Pajunen, en av de mest idéoch inflytelserika generalerna under senare delen av 1900-talet nämns i en enda mening på sidan 325. Hans roll var nog betydligt större än så. Med sin aktivitet, sociala kompetens och sitt rörliga intellekt skapade han förståelse och skaffade stöd till försvaret, också i kretsar där intresset var begränsat. Mycket kan sägas om Aimo Pajunen, men generalsfåfänga, en inte helt obekant företeelse hos oss heller, plågades varken han eller omgivningen av. Han är värd en egen skrift. (Ministerfåfänga är inte heller helt obekant f.ö.)
Fredsbevarandet
Konsekvenserna av medverkan i fredsbevarande uppdrag och krishantering kunde få en bredare analys. Nu nämns framgången med pansarfordonen Pasi som den enda positiva sidoeffekten. Det fanns många andra.
Inte bara för vår neutralitet var vår militära närvaro efterfrågad i fredsoperationer. Bibehållet lugn i svåra situationer, kunnandet och strävan att skapa förtroende inom befolkningen var positiva kännetecken för de finländska soldaterna. Samarbetet och jämförelser med andra länders system och soldater gav också lärdomar.
Inför operationen i Namibia, i vilken 1000 finländska soldater deltog, utarbetades en informativ bok på förhand om förhållandet i landet, avsedd också för en bredare publik. Skolor grundades och hölls delvis i gång med soldaternas stöd. Operationerna vidgade de internationella vyerna bland soldaterna, men också hemma. Väl utfört arbete fick erkännande internationellt enligt förtjänst, vilket var bra för landet.
Avancemang inom försvaret kräver kunnande, kompetens och gärna gott omdöme. Kombinationen av de här egenskaperna inger förtroende. Också unga officerares kommentarer i offentligheten om olika kriser är ofta imponerande, korta, koncisa och sakkunniga. Där har andra förvaltningsgrenar en del att lära.
När lagstiftningen om underrättelseverksamhet är aktuell, kunde temat ha lyfts fram i ett historiskt perspektiv. Inte bara i militära sammanhang är det viktigt att veta vad potentiella motståndare eller fiender sysslar med.
Framtiden
Allt var och är naturligtvis inte perfekt. På min tid fanns en expert på städning av kaserner, men ingen sakkunnig i pedagogik i hela försvarsförvaltningen, vilket förvånade en folkskollärare. Det är ju unga ofta välutbildade som fick sin militära skolning, då delvis enligt föråldrade metoder.
Ännu när kampen i de baltiska länderna stod om TV-tornen 1989 och krig i urbana samhällen förekom, övades våra soldater främst i skog och mark. Tendenser att förbereda sig för föregående krig fanns och kanske finns.
Boken avslutas med en osignerad artikel om försvaret och framtiden. Den är både informativ och välskriven, men lämnar, som sig bör, rum för slutsatser åt både läsare och politiker.
Om USA:s nuvarande linje fortsätter, får EU-länderna ta ett mycket större ansvar för sitt försvar. Världen kan dessutom vara mera nyckfull än så, och nya konstellationer kan uppstå. Det tycks finnas överraskande likheter i tankevärlden hos ledare i länder som Ryssland, Ungern, Turkiet, Polen, USA, och, kanske Nordkorea!
Försvaret av t.ex. mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati har inte hög prioritet i den tankevärlden. Makt blir viktigare än det som är bäst för folket. Försvaret av vår västerländska demokrati kan i allra värsta fall på nytt kräva annat än ord. Det kan vi hindra genom att använda ordets makt mot dem som vill hindra oss från att använda den makten.