Utlandsfinländarens ständigt dåliga samvete

Kära läsare, jag har precis anlänt till Stockholm efter en knapp vecka i Helsingfors och Ekenäs. Eftersom vi har släkt i både Finland och Sverige och reser med barn brukar vi föredra färjan framför flyget. Med en elvatimmar lång flygresa tillsammans med en ettåring i färskt minne är flyg alltid ett mindre attraktivt alternativ framför båt.

Under de senaste åren har vi också kombinerat resa med nöje och bjudit med systrar, pappor och mammor. Att resa med folk som står en nära, men som man bor långt ifrån till vardags är väldigt trevligt. På färjorna har man tid att sitta ner och äta middag utan att någon måste rusa hem eller till andra möten. Där kan moroch farföräldrarna följa med barnbarnen till bollhavet och sedan äta frukost med hela familjen följande dag. Resan blir en extra dag tillsammans.

Ärligt talat lider jag av ett ständigt dåligt samvete för att jag valt att bosätta mig så långt bort från mina föräldrar och framför allt för att de så sällan får träffa sina barnbarn. Om vi bodde i L.A. under en viss tid, säg ett, fem eller sju år, fanns det i alla fall en deadline, men nu vet jag inte vad jag ska säga när min mamma frågar oss när vi flyttar hem. Jag vill inte ge henne falska förhoppningar genom att säga att vi nog flyttar hem ”snart”, men jag vill inte heller berätta exakt hur lyckliga vi är i Kalifornien.

Jag antar att jag inte alls är unik i mina känslor kring att inte räcka till för föräldrar som blir äldre, men jag vet inte hur jag ska bota det utan små plåster som att hälsa på under sommaren och skjutsa mina föräldrar fram och tillbaka över Östersjön.