Den ekorrögda Björling fängslar Fredrik Hertzberg
Att prata om finlandssvenska modernister med Fredrik Hertzberg är ett stort nöje. Stoffet är högklassigt, Hertzberg vet massor om det – ännu mer än vad som står i hans nya bok – och delar generöst med sig av både stort och smått. Så hur var då Björling,
– Mitt ideal var ”sprezzatura”, den italienska hovmannen Baldassare Castigliones begrepp för skenbar lätthet grundad på djup kunskap och suveränt behärskade färdigheter. Det skulle se mödolöst ut, säger Fredrik Hertzberg anspråkslöst.
Hans stora biografi över modernistlegenden Gunnar Björling (1887– 1960), ”Mitt språk är ej i orden” utkom för några månader sedan. ”Fredrik Hertzbergs utmärkta bok vänder på många stenar. Den fogar samman vår splittrade kunskap om Björling till en helhet och fångar fint spänningarna och skönheten i hans liv och verk”, skrev Michel Ekman i sin recension https://www.hbl.fi/ artikel/erovraren-i-brunnsparken/.
Egentligen är det förvånande att Hertzberg hann först ut med en riktig biografi över en så central och mångsidigt intressant finlandssvensk kulturell ikon. Förklaringarna är flera. Ett tidigt försök, den svenska författaren Erik Gambys, förverkligades inte. Dessutom fanns i Björlings liv teman som kan ha känts svårhanterliga för hans samtida. Och biografisk litteraturforskning betraktades under några decennier som ovetenskapligt skvaller.
Men sen blev tiden mogen. Tanken att skriva en klassisk liv-ochverk-biografi över Björling kom för Hertzberg när han var anställd som redaktör för Biografiskt lexikon för Finland. Åtta år senare sitter vi på en lunchrestaurang i det som en gång var Nylands finska skarpskyttebataljons officerskasern på Mariegatan. Björling föddes där 1887, som son till stabskapten Edvard Björling och hans hustru Lydia, född Rivell.
Vårt svar på Bloomsbury
Jag spelar in det som skall föreställa en intervju, men när jag lyssnar på det hela låter det mera som en njutningsfull skvallerstund med en väl insatt vän om gemensamma bekanta. Hertzberg är naturligtvis den givande parten – hans kunskaper är helt överlägsna – men våra gemensamma referenser är många nog för att det skall kännas som om också jag hade en del i det hela. Att skvallra om helt okända människor är ganska ointressant, men de här känner vi ju! Lite så där som vi känner kungligheter och kan roas av att prata om dem. Bara med den skillnaden att de här typerna faktiskt höll på med intressanta saker och uttryckte intressanta tankar som vi fortfarande kan ta del av i deras verk.
Svenskfinland har alltså något som, rätt hanterat, är lika roligt, fint och märkvärdigt som engelsmännens Bloomsbury med Virginia Woolf, Vanessa Bell och de andra. Vi har våra modernister, en krets av författare och konstnärer som i en turbulent och dramatisk tid skrev, målade, tänkte, samtalade, och grälade med, kring, för och om varandra. Och som senare generationer kan läsa, forska i, skriva om och förvånas över, till stor förnöjelse och lärdom både akademiskt och medmänskligt.
Sprezzatura-idealet betydde i praktiken att Hertzberg hade ett enormt material – publikationer, manus, brev, dagböcker och intervjuer – som han måste bli djupt förtrogen med för att sen kunna reducera och skriva flyhänt om utan att gå ner sig i.
Hans förtrogenhet började som akademisk insatthet, med inte mindre än två doktorsavhandlingar om Björling, en i engelska och en i litteraturvetenskap, med sikte på poetisk materialitet. Men intresset för den andra materialiteten, författaren ”i köttet” – som biografisk person i en fysisk värld – har också funnits där.
– När jag ungefär som 20-åring läste Mikael Enckells biografitrilogi över fadern Rabbe Enckell tyckte jag att det biografiska var oerhört spännande, trots att det inte var direkt på modet inom litteraturvetenskapen på den tiden. – Svår att avporträttera för han sitter aldrig stilla, han har så många motstridiga sidor. När jag började läsa in mig på materialet märkte jag att många som träffat honom karakteriserade honom som ”ekorrögd”, att hans blick var så pigg, snabbare än snabb, att han både i samtal och gester var så rörlig. Det fanns något slags behärskning över hans fysiska rörlighet, det var inte nervositet. Han var eldfängd och snarfyndig, hans karakteristiker av folk han träffat kunde vara oerhört träffande, han var skicklig på att kort beskriva en person eller situation – en mera avancerad stilkonst än till exempel Diktonius’ eller Rabbe Enckells, säger Hertzberg
– Han kunde bli uppflammande upprörd och fräsa till, samtidigt var han oerhört sirlig till sitt sätt, artig och gentlemannamässig, pomaderad i håret och propert klädd i paletå och hatt. Han kunde bli rasande på folk som han tyckte var konventionella, samtidigt hade han den där beteendekoden. Ett ord som användes av dem som träffat honom var ”aktionsberedd”, och Atos Wirtanen sa att han ”aldrig upplevt något så vitalt i samtalsväg” som Björling.
Storheten var andlig – i själva verket var Björling en kort person, möjligen på grund av rakitis i barndomen. När han var ung var han också mycket mörk, svarthårig och till utseendet ”sydländsk” som man på den tiden sade. Vidare vet vi att den köttsliga Björling föredrog sardiner framför sill, och inte var intresserad av haute cuisine.
– Rabbes fru Aina Enckell kunde ringa till honom och säga ”jag steker plättar åt barnen, vill du också ha?”, och sen fick han plättar med sylt och en snaps och sa ”så här bra har jag aldrig suttit”. Han hade barnslig smak, han åt gröt på morgonen, stekta ägg, apelsiner, smörgås. Han visade vördnad för det enkla och kunde iscensätta en rustik enkel måltid, brödet och korven som han tog upp ur väskan och skar upp, som något högtidligt och fint. Och så en chokladbit och en skvätt Jaloviina därtill.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur det luktade i den köttsliga Björlings bostad. Han bodde i källarvåningen i sin välbeställda brors hus i Brunnsparken, i bastun, där hans författarkolleger och vänner samlades för att föra de där blixtrande
intensiva samtalen och läsa varandras texter. Han hade ett stort badkar, men det var fyllt av manuskript.
– Mest av allt luktade det nog tobak, det är många som kommenterat hur rökigt det var, säger Hertzberg.
Sexualiteten och romantiken
I boken finns en bild på Björling och en okänd man som ligger och sover tätt intill varandra, under en filt eller med kavajerna på – en bild av avslappnad intimitet. Den fanns bland hans efterlämnade papper, ett spår av ett möte han ville minnas. Björling var homosexuell, och under hela hans livstid klassades det här som ett brott med allvarliga straffpåföljder.
Hans läggning var en offentlig hemlighet man förmodligen aldrig talade om med honom själv, men som alla i hans krets mycket väl kände till. Vissa Björling-uttolkare, som Bo Carpelan i sin doktorsavhandling, har programmatiskt förbigått frågan, medan till exempel psykoanalytikern och författaren Mikael Enckell har skrivit om det skuldtyngda, mörka och depressiva draget hos Björling med hänvisning till sexualiteten.
För Hertzberg var det viktigt att tydligt försöka gestalta också vad en förbjuden och skambelagd sexualitet innebar för Björlings liv, den vardag han levde, de faror han utsattes för och de relationer som var viktiga för honom.
– Christer Kihlman berättade en anekdot om hur han med en kamrat på 50-talet uppsökt Björlings lya på natten och bankat på dörren och ropat ”Avatkaa, avatkaa, poliisi täällä!”. Björling hade blivit oerhört upprörd. Det måste ses mot bakgrunden att polisen faktiskt jagade och förföljde homosexuella. Kihlman var senare väldigt skamsen över det barnsliga tilltaget, han förklarade att han inte riktigt förstått vem Björling var, hans storhet...
Den fysiska utlevelsen med män som Björling träffade på de offentliga platser där homosexuella på den tiden kunde mötas var en del av hans liv. En annan var den räcka av romantiska förälskelser i unga intellektuella män som avlöste varandra under hela Björlings liv, och som gav upphov till flera helt enastående kärleksdikter. Det började med Olof Enckell som var Björlings elev när han auskulterade för läraryrket som aldrig blev av, sen kom ynglingar som Erik Adlercreutz, Henry Parland, Arne Runeberg... Att vara en ”eldfängd” person kan också innebära att man har lätt för att bli förälskad, säger Hertzberg. Tror du att Björling någonsin i samvaron med dem gjorde sig skyldig till det vi i dag betraktar som sexuella övergrepp? – Det är en bra fråga. I en intervju stötte jag på formuleringen ”det där som hände med NN så att han inte kunde gå dit på ett tag”. Och Arne Runeberg reagerade med uppenbart obehag inför något som Björling sagt eller gjort, det framgår av deras brevväxling, men exakt vad det var kan vi inte veta. I något fall omtalas att Björling bara ”strök honom över håret”, sådant.
1918 och skulden
Skulden och medmänskligheten är genomgående viktiga teman i Björlings produktion. Förutom den förbjudna sexualiteten måste inbördeskriget ha haft en fundamental inverkan på hans liv. Han var tveklöst och aktivt på den vita sidan under kriget, och han var med om att döma fångar till döden på Sveaborg efter det.
– Samtidigt upprördes han över svälten och eländet i lägret där. Skuld är något han ständigt reflekterade över i författarskapet. Skuldmedvetandet var en drivkraft för skrivandet – att ständigt, som ”annorlunda”, bland annat som homosexuell, uppleva att ordningen är rubbad, och sträva efter försoning, harmoni. Däremot gillade han inte det ”syndaskuldpyssel” vissa religiösa vänner ägnade sig åt, till exempel inom Oxfordrörelsen.
– Han bodde hela sitt liv med utsikt över Sveaborg, som en ständig påminnelse om den skulden. Det är märkligt att tänka sig. Och det finns så många exempel på den hjärtegodhet och generositet han visade mot så många, säger Hertzberg.
– Björling var skicklig på att låna pengar men det han fick tag på delade han rundhänt med sig av. På tjugotalet lånade han pengar och skickade dem till Diktonius som svalt i Paris, innan han ens kände honom. Ofta förbarmade han sig över folk som inte hade tak över huvudet och lät dem bo hos sig, inklusive folk på dekis. Vissa av dem hade han säkert köttsligt umgänge med.
Hertzberg berättar om en episod ”som inte kom med i boken” men som illustrerar Björlings goda hjärta och mod. Strax efter kriget då Björlings bastu (med alla hans manus fram till 1944) träffats av en bomb och brunnit upp och var han inhyst hos sin vän Cid Erik Tallqvists pappa professor Knut Tallqvist vid Sandvikstorget:
– En man misshandlade sin hustru i trappan, och Björling gick emellan för att försvara henne. Han blev nerslagen och fick ett blått öga. Han var alltså också modig, han vågade sätta sig själv på spel och försvara en utsatt person.
Anspråkslöshet och omnipotens
När jag går tillbaka till redaktionen tar jag en sväng via Akademen och noterar att Björlingbiografin, tillsammans med Emelie Enckells biografi över sin mor Dagmar Thesleff, Generalens dotter, finns bland de mesta sålda svenskspråkiga sakprosatitlarna. De två böckerna vinner mycket på att läsas i kors, inte bara för att Dagmar T. var gift med Björlings före detta gosseförälskelse Olof Enckell utan för att de till stora delar utspelar sig under samma historiska brytningstider, samma krig, i samma konstnärliga och litterära värld.
De två hade också synpunkter på varandra. Vad Dagmar – Daggi – tyckte om Björling kan man läsa i Enckells bok. Vad Björling tyckte om Daggi vet förstås Hertzberg en del om:
– När Björling fick höra att hon skulle konvertera till katolicismen blev han alldeles upprörd och sade ”nej, nej, nej, jag har ju förklarat allt det där i Korset och löftet, nu måste jag resa dit och påminna henne”. Björling var en blandning av yttersta anspråkslöshet och omnipotens, eller åtminstone en alltför optimistiskt uppskruvad idé om folks benägenhet att hörsamma hans budskap. Han tänkte nog att han hade löst frågorna om religion och moral, kände det inom sig så starkt, att han var rätt förtvivlad över att till exempel Daggi levde vidare som om ingenting hade hänt. Han var ju lite av en Don Quijote, de unga intellektuella männen kunde också känna sig roat överlägsna inför honom, ”profeten” var ju från början ett slags kamratskämt. Jag gissar att han nog var medveten om detta och att han kanske var rädd för att bli biograferad också för att han var rädd att han skulle framstå som löjlig, vilket han ju inte gör i sin skrift.