Businessen flydde Montreal – men kulturen blomstrar
– Jag kan verkligen rekommendera ankan med stekt ris, jag vet vad jag talar om. Jag var själv kund här i sjutton år innan jag bestämde mig för att börja jobba här, säger servitören på restaurang La Colombe i hjärtat av Montreal och skrattar hjärtligt.
Min övertygelse om att han ljuger som en häst travar vacklar när han i nästa andetag berättar hur han alltid kom just hit för att äta med mor och far.
Mina värdar Annie och Leif Dahlberg har valt en typisk krog som frekventeras av lokala, turister, tjänstemän, hipstrar. Atmosfären är omedelbar och Leif plockar fram två flaskor spanskt rödvin ur en påse.
Servitören öppnar flinkt och undrar om vi vill smaka.
– Det vill jag. Om det är dåligt för du bära ut det, skrattar Leif.
Många restauranger i Montreal saknar spriträttigheter så kunderna hämtar sitt eget vin, eller snaps och konjak.
– Det är ett bra system. Dessutom blir det mycket billigare för kunden.
Annat var det under förbudstiden. Då var Montreal och Havanna amerikanernas paradis och gangstern Al Capone var storkund hos kanadensiska whiskyfamiljen Bronfman.
Träffades på jobbet
Leif kom första gången till Montreal redan för trettio år sedan under den finländska pappersindustrins glansdagar. Han behövde inte gå långt för att träffa sin tillkommande Annie.
– Jag sökte ett jobb på Finnpap och Leif intervjuade mig. När jag kom ut sade jag till min bästa kompis: ”Jag har hittat min blivande man”.
Med lite kvinnlig list såg Annie till att de två träffades utanför jobbet och så var det klappat och klart. I dag är barnen, Alexandra och Daniel, på det stora hela utflugna och familjen har sålt sin spatiösa lägenhet och flyttat in i sin andra bostad.
– Den kändes lite trång, men vi fick ganska lätt tillstånd att bygga en våning till på huset, som är en typiskt montrealsk tegellänga.
Huset med både
takterrass, gårdsterrass och en balkong ligger på en kvarts avstånd till downtown.
Den sjudande internationella, mångkulturella staden har förblivit familjens fasta punkt i tillvaron. Leifs jobb har tidvis fört familjen till både Spanien och Chicago.
– Det är tredje gången vi bor här nu. Montreal är en fantastisk stad, men vintrarna med all snön är så stränga så vi planerar att i framtiden bo vinterhalvåret i Spanien.
Staden som smältdegel
Familjen är typisk för sin stad. Annie är född i Casablanca, men uppvuxen i Montreal, Leif är född i Helsingfors.
En stor del av Montrealborna kommer någon annanstans ifrån.
– Hemma talar ungefär femtio procent franska, tjugofem procent engelska och resten hundra andra språk.
– Den stränga språkpolitiken har de senaste årtiondena förvandlat Montreal från ett finansiellt centrum till ett kulturellt. Musik- och konstutbudet är enormt, men näringslivet har flytt till Toronto.
Orsaken är att företagen skyr de stränga språkreglerna.
– Internationella bolag har svårt att rekrytera folk som tvingas placera sina barn i franskt högstadium i stället för engelskt. Här vägrar man göra undantag ens i sådana fall.
Leif beskriver språkfrågan som nästan farsartad.
– Alla skyltar måste vara på franska. Om texten också är på engelska får den vara högst hälften så hög som den franska.
– För ett par år sedan hade vi vårt ”Pastagate” sedan en krögare hade skrivit ”Pasta” på menyn. ”Pâte”, skulle det stå enligt språkpolisen. I det lokala parlamentet försökte man stoppa den populära och diplomatiska hälsningsfrasen i butikerna: ”bonjour-hi”. Efter en lång debatt mildrades kravet till en rekommendation om att butikerna i framtiden ska sträva efter att använda enbart ”bonjour”.
– En del gör det, men de flesta tycker det där är bara tjafs.