Den typiska sverigefinnen tynar bort – på gott och ont

En färsk doktorsavhandling från Åbo Akademi kartlägger hur andra generationens sverigefinnar upplever sin identitet. Enligt Kai Latvalehto som skrivit avhandlingen börjar stereotypierna som bygger på första generationens sverigefinnar vara ur tiden.

Vad innebär det att vara sverigefinsk? Om man får tro doktoranden Kai Latvalehto vid Åbo Akademi, som skrivit sin doktorsavhandling om sverigefinsk identitet, blir frågan allt svårare att svara på.

Latvalehtos avhandling Finnish Blood, Swedish Heart? – Examining Second-Generation Sweden-Finnishness bygger på intervjuer med ett tjugotal sverigefinländare, av vilka en del har finsk och en del finlandssvensk bakgrund. Han säger att hans undersökning och slutsatser framför allt gäller sverigefinnar, men enligt honom behöver man inte nödvändigtvis kunna finska för att vara sverigefinne.

– Jag räknar även in helt svenskspråkiga sverigefinnar som aldrig har lärt sig eller tappat finskan. De känner inte sig som sverigefinländare, finländare eller finnar, utan kanske snarare som sverigefinnar, säger Latvalehto.

Gemensamt för informanterna är att de är födda eller uppvuxna i helt eller delvis finländska familjer i Sverige, och att deras liv och identitet blivit helt annorlunda än deras föräldrars.

Mer Västeråsbo än finne?

Latvalehtos informanter representerar andra generationens sverigefinnar och sverigefinlandssvenskar. De är barn till migranter som lämnat rurala Finland bakom sig på 1960- och 1970-talet och flyttat till Sverige för att arbeta, och de har växt upp i en helt annan värld än sina föräldrar.

– Man skulle kunna säga så här: den gamla 1970- och 1980-talsdefinitionen på sverigefinskhet stämmer inte längre, de gamla begreppen och termerna fungerar inte längre. Som andra generationens sverigefinne är man kanske inte själv från Finland, säger Latvalehto.

Enligt Latvalehto har andra generationens sverigefinnar visserligen blivit uppfostrade i finländska hem, men samtidigt har det omgivande svenska samhället haft en enorm inverkan på dem.

– Vid sidan om modersmjölken har man växt upp i majoritetssamhället och identifierar sig kanske som Västeråsbo eller anhängare av Hammarby snarare än som finländare eller finsk.

Latvalehto bodde själv i Göteborg från tvåårsåldern tills han var tretton och familjen flyttade tillbaka till Uleåborgstrakten. Han har också medverkat i Mika Ronkainens prisbelönta dokumentärfilm Laulu koti-ikävästä – Ingen riktig finne, men i sin doktorsavhandling vill han låta andra komma till tals.

– Jag har gett tillräckligt många damtidningsintervjuer om mig själv, konstaterar Latvalehto men tar ändå avstamp i sitt eget liv när han beskriver generationsklyftan mellan sin egen och sina föräldrars generation.

– Min generation växte upp i ett samhälle där man klädde sig i trasiga jeans, hade långt hår, lyssnade på popmusik, läste Kalle Anka och drack Coca-Cola. Man kanske inte tänkte på det som barn, men man strävade bort från 1960- och 1970-talets Finland som föräldrarna kom från.

Latvalehto är noga med att betona att hans avhandling baserar sig på ett litet urval och att han inte kan dra generella slutsatser om vare sig första eller andra generationens sverigefinnar.

Sverige för ingen officiell statistik över sina medborgares språk men enligt lingvisten Mikael Parkvall från Stockholms universitet hade landet år 2012 uppskattningsvis 200 000 invånare som talade finska eller meänkieli som sitt modersmål. Latvalehto är säker på att an-

talet personer som kan tala finska är ännu större.

Grumlig bild

I takt med att den första generationens sverigefinnar blir äldre och dör, tynar också bilden av den typiska, finskspråkiga sverigefinnen bort. Och det är kanske lika så bra, eftersom stereotypierna om supande, svärande arbetarklassfinnar blivit något av en stämpel för alla sverigefinländare.

Men, hävdar Latvalehto, utvecklingen verkar leda till att sverigefinnarna långsamt blir osynliga. Finskan har visserligen minoritetsspråkstatus i Sverige men Latvalehto menar att sverigefinskhet inte bara har att göra med språk utan också med kultur och härkomst.

Han tycker att svenska myndigheter skulle kunna jobba mycket mer för att göra sverigefinskhet synligt och betona dess historiska arv. I jämförelse med finlandssvenskarna i Finland har sverigefinnarna hamnat i skymundan.

– Det är helt andra proportioner, det går inte ens att jämföra, säger Latvalehto.

Samtidigt har han också själv vissa svårigheter med att slå fast vad som definierar dagens sverigefinnar.

– Det handlar inte längre om något som är kopplat till Finland som det var för den första generationen. Man ska se sverigefinskhet som en del av Sverige. Det handlar ju inte om Finland i Sverige ut an om att länderna har en gemensam historia.

– Jag brukar säga att skillnaden mellan södra och norra Finland ofta är större än skillnaden mellan norra Sverige och norra Finland.

Personligt ämne

Kai Latvalehtos doktorsavhandling är i hög grad ett personligt projekt för honom, och han sticker inte under stol med att han hoppas på att avhandlingen kan göra sverigefinnarna, och kanske också andra minoriteter, mer synliga.

Han anser ändå inte att hans personliga approach till ämnet tär på avhandlingens trovärdighet.

– Nu för tiden är det tillåtet att ha subjektiva ingångar i vetenskapen, och i mitt arbete har jag upplevt det som en styrka att jag vet vad jag skriver om. Jag har valt att skriva avhandlingen på engelska och försökt använda internationella källor för att undvika en landskampskänsla, säger Latvalehto.

– Jag är väldigt medveten om det subjektiva i min avhandling och jag förklarar det väldigt tydligt i texten.

Latvalehto disputerar på fredag klockan 13 i auditorium A i Åbo Akademis Gadoliniabyggnad på Porthansgatan 3 i Åbo. Opponent är doktor Sean Campbell från Anglia Ruskin University i Storbritannien medan professor Anthony Johnson från Åbo Akademi är kustos.