Forssa ljuder av stadens store sons musik
Ingen är profet i sitt fädernesland. Den gamla sanningen gäller i högsta grad Kalevi Aho (f. 1949), vars musik i dagsläget spelas betydligt oftare utomlands än i Finland. I värsta fall är man inte profet ens på sin hemort. Något som delvis aktualiserades
KlassIsK MusIK
Musica Kalevi Aho. Philharmonisches Bläserquintett Berlin (michael Hasel, flöjt, Andreas Wittmann, oboe, Walter Seyfahrt, klarinett, marion Reinhard, fagott, Fergus mcWilliam, valthorn), Heidi Luosujärvi, dragspel, minna Pensola & Antti Tikkanen, violin. Aho, Scarlatti, Bach, mozart, Rautavaara. Konserter i Villaforss och Työväentalo 29-30.6.
Det, åtminstone på våra breddgrader, tämligen unika initiativet till en egen festival togs av bland andra Kalevi Aho själv och Forssas andre store son, Alpo Suhonen, som fungerar som något av festivalens galjonsfigur och även upplåter sitt kulturhistoriskt värdefulla hem, Villaforss, för konsertbruk.
Den programmässiga idén handlar givetvis om att korsbefrukta Ahos musik med lämpliga doser kreativt kontrasterande smakprov ur musikhistorien och Aho hade planerat en fyndigt varierad tre konserter lång programhelhet, där hans lärare Einojuhani Rautavaara jämte Scarlatti, Bach och Mozart utgjorde den behövliga kontrapunkten.
Fredagens inledande konsert i Villafors kontrasterade dessutom två för Aho viktiga instrument, violinen och dragspelet, och Heidi Luosujärvis dragspelsversioner av några Scarlattisonater samt Rautavaaras tidiga pianosviter Pelimannit och Ikonit fungerade inte bara ypperligt. De fick en att tro att den här musiken är skriven för just dragspel och inget annat instrument.
Aho har skrivit en hel del för sitt eget instrument, violinen, och det virtuost avfattade Solo I (1975) samt den betydligt mer introverta, till minnet av den i förtid avlidne vännen och kollegan skrivna In memoriam Pehr Henrik Nordgren (2009) fick emotionellt laddade utföranden av Minna Pensola. Antti Tikkanen stod åter för utomordentligt smakfullt gestaltade tolkningar av Ahos neobarocka Sonat för soloviolin (1973) samt Bachs E-durpartita.
Avsevärd stilistisk bredd
Festivalens stora clou var världens sannolikt mest renommerade ensemble i sitt slag, som nu besökte Finland för första gången. Den i år 30-årsjubilerande Philharmonisches Bläserquintett Berlin – bestående av fyra vicestämledare ur Berlinfilharmonikerna samt dito fagottisten från La Scala-orkestern – uruppförde 2015 Ahos andra blåskvintett. En beställning av ensemblen, som ville ha ett komplement till den flitigt framförda första blåskvintetten (2006).
Lördagens huvudkonsert var en effektiv påminnelse om den avsevärda stilistiska bredden och flexibiliteten i Ahos musik. De två blåskvintetterna är sinsemellan väsensskild musik och där den mer komprimerade första kvintetten håller sig med skarpt profilerade och kontrasterade karaktärer uppvisar tvåan en närapå symfonisk bredd i det omsorgsfullt utmejslade tematiska materialet.
Ahos musik är enormt krävande såväl konceptionsmässigt som, inte minst, rent fysiskt och att göra de båda kvintetterna vid samma konsert kan närmast jämföras med en halvmaraton. Inte desto mindre kunde man beundra ensemblens nästintill osannolika precision och sagolikt rikt varierade klangliga register. Mozarts tre stycken för mekanisk orgel (K 594, K 608 och K 616) framförs oftast av organister, men dessa underbara pärlor satt som gjutna även i blåskvintettversion och förlänade helheten en stimulerande historisk klangbotten. Att Aho även har en uttalat humoristisk sida påmindes man i sin tur om i den nu uruppförda Berliner Bagatelle, där Aho utgå- ende från de enskilda musikernas namn tecknade ett nog så charmigt grupporträtt av ensemblen.
Publiken tycks vara någorlunda väl med på noterna, men det är tveksamt om man från stadens håll till fullo insett vilket pr-värde festivalen har för det i dagsläget inte direkt blomstrande gamla fabrikssamhället. Det ekonomiska bidraget har hittills varit blygsamt och nu är det hög tid att vakna. Musica Kalevi Aho är här för att stanna och om Ahos planer för nästa års festival går i lås kan vi vänta oss något alldeles speciellt.
MATS LILJEROOS