Mr. Hockeys huvud blev för tjockt
SaskaTel Arena är Saskatoons hockeyhelgedom och ligger omgiven av en stor ödslig parkeringsplats. Här verkar det inte finnas en levande varelse på en mils omkrets.
Ingen levande, men nog en i brons. Alla tiders NHL-stjärna, ”Mr. Hockey”, Gordie Howe, min barndomsidol, står staty och skjuter i väg sitt fruktade högerhandsskott över parkeringsplatsen.
Legenden och hustrun Colleens aska har placerats under statysockeln.
Jag hade väntat mig att se Gordie, Saskatoons stora son, Detroit Red Wings ikon, stå staty i centrum av stan, men nej, han har förvisats ut på prärien till arenan som ligger bakom ett industriområde.
Ändå känns det stort att få möta honom här, öga mot öga, man mot man.
Howe är avbildad i naturlig storlek, men även med skridskorna på känns han liten. Jag har inga problem att parera hans omtalade vassa armbåge, som han röjde utrymme med under tjugosex framgångsrika år i hockeyns kungsserie. I en tid när män var män och hockeyhjälmar var ett okänt begrepp. Howe var en kombination av hård fysik, snabbhet, skottstyrka, blick för målgörandet och en inneboende aggressivitet som ständigt lurade under den lugna ytan. Hans omtalade hattrick sades bestå av ett mål, en passning och ett slagsmål i en och samma match.
”Det fanns bara en Gordie Howe och det kommer ingen efter honom”, skrev Toronto Sun i sin runa när Howe gick bort 88 år gammal 2016.
Han var 18 när han tog sina första skär i proffsrinken. Han pensionerade sig vid 52 års ålder, men återkom ännu en gång i rinken, som 69-åring. Det var bara för att kunna säga att han spelat i sex årtionden.
Gordie Howes förtjänster är odiskutabla. Statyn har däremot ifrågasatts desto mer. Först storleken. Skulptören Michael Martin har efteråt sagt att hans största misstag var att avbilda Howe i naturlig storlek.
– Jag borde ha gjort honom 25 procent större, då skulle han ha trätt fram bättre.
Det var inte Martins enda misstag. När Howe såg sin staty, som stadens fäder ansåg saknade allt konstnärligt värde, placerad på ett ödsligt fält utanför stan, konstaterade han att ”huvudet är för tjockt”.
Martin demonterade huvudet och mejslade fram ett mera likt.
Men problemen tog inte slut med det.
Ingen ville veta av statyn. Inte heller SaskTel-arenan. Först mer än tio år efter att den stod klar tog man emot den.
Nu återfick den plötsligt sitt värde och sitt konstnärliga anseende. Statyn ger Howes speciella styrkor rättvisa, hans karaktäristiska skarpt sluttande, men kraftiga axlar, huvudet som sticker fram från ingenstans.
För Martin tog karriären som konstnär slut ganska snart efter Howe-statyn. I dag designar han medicinska instrument. Själv vill han i en intervju för lokaltidningen Saskatoon Starphoenix inte ta äran åt sig för att statyn slutligen återfick sin förlorade heder.
– Jag skryter inte med att jag gjorde statyn, Gordie skröt aldrig med sig själv. Men jag är stolt över att min skapelse växte till sig själv, att den blev en del av landskapet i Saskatoon.