Politikens svåra – tyska – konst
Europa har med spänning – och lite vanmakt – under de senaste veckorna följt med ett tyskt regeringsdrama. Dramat följde alldeles klassiskt kurvan från Aristoteles bok Om diktkonsten och hotade redan grundvalarna i hela det europeiska bygget. Vad skulle slutresultatet innebära om den sista stabiliserande axeln för Europeiska unionen skulle brytas av en ny och lite annorlunda tysk regeringskris. Alla förhoppningar om att axeln Merkel-Macron på något sätt kunde klara av de mest omedelbara utmaningarna skulle grusas med oanade följdverkningar i släptåg.
Men vad är det vi borde lära oss av dramat?
Den första lärdomen är egentligen ganska trivial och vi känner igen den från barn- och ungdomstidens tuppfäktningar: två personer hamnar i en konfliktposition och höjer insatserna inför varje omgång. Till slut har man lagt ner så mycket prestige att man inte längre klarar av att stiga ner. Slutresultatet blir nävarnas kamp och – i bästa fall – bara näsblod.
När två garvade tyska politiker höjer insatserna håller ett ganska bräckligt EU andan och funderar på följderna. Och i centrum står flyktingarna och invandrarna och det är inget litet problem. Under de häftigaste krisåren 2015–2016 kom 2,3 miljoner flyktingar på illegala vägar till Europa. År 2017 bokfördes över 700 000 asylansökningar. Det finns alltså en jättelik utmaning som måste åtgärdas och det så snabbt som möjligt.
Inför den här sortens utmaningar börjar demokratiska politiska system vackla och det beror på ett antal orsaker. I politik ser vi ganska ofta att det är parollerna och inte lösningarna som lockar. I Bajern – men också i andra tyska delstater – blev flyktingströmmen ett slagträ i valkampanjen. Det påverkade resultatet i förbundsdagsvalet och Horst Seehofer var efter valet mycket tydlig: det skulle inte få finnas utrymme för något parti till höger om den kristligt-sociala unionen CSU. Det var det gamla arvet efter Franz-Josef Strauss, som en gång i tiden försökte använda alla tänkbara medel för att förhindra att Helmut Kohl skulle bli det tyska unionspartiet CDU:s ledare. Det pekar i sin tur på en annan utslagsgivande faktor: kampen mellan starka politiska personligheter. I Kohls femte regering, som utsågs 1994, satt 45-åriga Horst Seehofer som hälsovårdsminister och 40-åriga Angela Merkel som miljöminister. Redan då fanns konkurrensen, som under den senaste krisen fick Seehofer att utbrista i ett ”jag finner mig inte i att bli avsatt av någon som jag lyft i sadeln.”
Den repliken pekar i sin tur på ytterligare en faktor: Seehofer är en emotionell politiker, som i krisens stund låter känslorna styra. Det skapar emotionella band till medborgare, som känner sig lika osäkra. Angela Merkel är förnuftsmänniskan, som inte låter tankebanorna rubbas av känslostormar. Det kan skapa en känsla av avstånd till oroliga medborgare.
Små personlighetstuvor kan alltså stjälpa stora europeiska lass.